Parasiter.
Ett av gårdagens samtalsämnen med de gamla gubbarna, var mänskliga parasiter. Som vi alla vet, är en parasit en organism som lever vidhäftad vid en annan organism och tar sin näring ifrån denna. Värden kan fortleva och eventuellt överleva parasiten men kan också duka under när det det inte förmår föda både sig själv och parasiten.
Och ja, det finns även sådana i människoform. Såna som utnyttjar andra till fullo, suger musten ur dem, och när det inte finns mer att få ut...ja, då är det hejdå. Åter igen berättade de gamla silverryggarna om både den ena och den andra personen som de har lärt känna genom tiden och sett detta hända med. Ganska intressanta historier, och väldigt givande reflektioner kom ur det.
Här kunde dessutom jag bidra med en egen story, om en person som jag på sistone insett har varit just en sån här parasit. En person som till en början började som en god vän, nästlade sig in i förtroendekretsen med alla de fördelar det innebär. En person som jag stöttade högt och lågt, i ur och skur, på de flesta sätt. Trust me - listan på saker kan göras lång. Men när jag vid ett tillfälle inte kunde bidra till önskat parasiterande, blev det plötsligt lights out. Personen ansåg sig inte kunna parasitera på mig så mycket som så önskades, och då var värden inte längre något att ha.
On to the next one.
Se, det var här det blev roligt. Riktigt roligt. För inte nog med att båda gubbarna såg detta hända med undertecknad, de har även sett hur parasiten har gått över på nästa värd. Och om det inte vore nog, så berättade de båda att de har sett detta beteende hos just denna person tidigare. Den ene hade sett detta redan för några år sen. Att jag inte kissade ner mig av skratt. Den här genomskinligheten har nu märkts av...få se...en, två, tre........typ åtta personer på jobbet. Undrar hur länge den här personen kan fortsätta såhär, innan denna har målat in sig i ett hörn? Ser med spänning fram emot detta.
Samtidigt finns det dock, någonstans djupt inne, en liten gnutta i mig som tycker synd om den här parasiten. Tänk er det stora hålrummet som måste finnas i den personen, som gör att man beter sig såhär. Tänk er de ensamma stunderna personen har med inget mer än sina tankar. Stunderna då den här personen inte kan undgå sanningen om hur patetisk och sorglig personen är. Det måste vara en hemsk känsla. Urhemsk. Och därför tycker jag ändå lite synd, trots allt.
Men mest synd tycker jag nog om den lille stackaren som har blivit den nya värden för parasiten. Vid tillfälle ska jag nog ta honom lite avsides och ge honom både ett och två goda råd. Tills dess...
I wish him all the best.
Och ja, det finns även sådana i människoform. Såna som utnyttjar andra till fullo, suger musten ur dem, och när det inte finns mer att få ut...ja, då är det hejdå. Åter igen berättade de gamla silverryggarna om både den ena och den andra personen som de har lärt känna genom tiden och sett detta hända med. Ganska intressanta historier, och väldigt givande reflektioner kom ur det.
Här kunde dessutom jag bidra med en egen story, om en person som jag på sistone insett har varit just en sån här parasit. En person som till en början började som en god vän, nästlade sig in i förtroendekretsen med alla de fördelar det innebär. En person som jag stöttade högt och lågt, i ur och skur, på de flesta sätt. Trust me - listan på saker kan göras lång. Men när jag vid ett tillfälle inte kunde bidra till önskat parasiterande, blev det plötsligt lights out. Personen ansåg sig inte kunna parasitera på mig så mycket som så önskades, och då var värden inte längre något att ha.
On to the next one.
Se, det var här det blev roligt. Riktigt roligt. För inte nog med att båda gubbarna såg detta hända med undertecknad, de har även sett hur parasiten har gått över på nästa värd. Och om det inte vore nog, så berättade de båda att de har sett detta beteende hos just denna person tidigare. Den ene hade sett detta redan för några år sen. Att jag inte kissade ner mig av skratt. Den här genomskinligheten har nu märkts av...få se...en, två, tre........typ åtta personer på jobbet. Undrar hur länge den här personen kan fortsätta såhär, innan denna har målat in sig i ett hörn? Ser med spänning fram emot detta.
Samtidigt finns det dock, någonstans djupt inne, en liten gnutta i mig som tycker synd om den här parasiten. Tänk er det stora hålrummet som måste finnas i den personen, som gör att man beter sig såhär. Tänk er de ensamma stunderna personen har med inget mer än sina tankar. Stunderna då den här personen inte kan undgå sanningen om hur patetisk och sorglig personen är. Det måste vara en hemsk känsla. Urhemsk. Och därför tycker jag ändå lite synd, trots allt.
Men mest synd tycker jag nog om den lille stackaren som har blivit den nya värden för parasiten. Vid tillfälle ska jag nog ta honom lite avsides och ge honom både ett och två goda råd. Tills dess...
I wish him all the best.
Kommentarer
Trackback
