words of a nut-case

Jag har något som ligger och gnager på mitt samvete. Något som gnager sådär riktigt hårt, dessutom. När jag tänker tillbaka på det, och hur det ser ut nu, är det nästan att jag vill krypa ner genom jordens yta och gömma mig i skam. Så pass långt har det alltså gått.

Vi är ett bra team, du och jag. Varenda sekund vi spenderar tillsammans, är en sekund jag vill stanna och njuta länge av. Det spelar ingen roll om det är dag, natt, onsdag eller lördag - när det bara är vi två, så försvinner allt annat runtomkring. Du får mig att glömma all skit, alla bekymmer och alla gråa moln försvinner. Den tiden du och jag spenderar ihop går så fort. Alldeles för fort. Alltid. Det är inte rättvist, jag vill njuta av dig och ditt sällskap längre. Utan avbrott. Utan något som stör. Utan att alla måsten kryper allt närmare och sätter stopp för oss.

Jag ser alltid fram emot att få se dig igen. Att vara med dig. Åka ut till havet, och spendera en massa timmar just sådär som vi har gjort så många gånger förut. Njuta av naturen, friden och det ro man känner i kroppen. Med gott sällskap. Jag längtar efter det.

Därför skäms jag så jag nästan går sönder, när jag tänker på hur jag har försummat dig den senaste tiden. Jag skäms så mycket, att jag knappt ens kan tänka på det. Visst har vissa omständigheter spelat in, jag har trots allt varit ur funktion ett tag. Men ändå. Jag känner ändå att jag har försummat dig, och det är det sista du förtjänar. Speciellt med tanke på hur mycket du betyder för mig. Och det är mer än vad någon någonsin kommer att förstå.

Någon.

Men det kvittar. Jag vet vad du betyder för mig.