Helvetepjäxa!
Bokstavligt talat.
Mitt epos med foten fortsätter. Igår nådde jag första delmålet, där gipset åkte av. Och jag kan säga såhär - den som tycker att sex är skönt, har aldrig varit riktigt skitnödig.
Och den som tycker att skita ett rejält efterlängtat lass är skönt, har aldrig varit gipsad.
Jesus, jag var snudd på att nå klimax på britsen, när gipset sågades upp. Ja, sen förstördes det när de skulle ta de elva stygnen, vilket kändes som att nypa näshår. Antiklimax.
Lyckan blev i alla fall kortvarig. Med en sprudlande glad fot, luftande och vickande på tårna, sattes jag i en rullstol. Där blev det stopp på mitt streak med att vägra rullstol. Och nej, jag tänker inte visa bilderna som förstås togs på mig.
Ner till arbets-/ortopediterapin, för att få nästa kompis för de kommande veckorna - en ortos. För er oinvigda, är det som en typ av pjäxa som fungerar mer eller mindre som ett gips. Skillnaden är att den här får tas av, vilket uppskattas. Tro mig.
Men det betyder inte frihet bara för det. Jag får ta av den för att duscha, lufta foten en liten stund och göra mina sjukgymnastiska övningar. För övrigt ska foten fortfarande vara fixerad, för att inte belasta och anstränga den för mycket.
Detta innefattar även natten.
Hörde ni det? Natten! Jag ska sova med en helvetes pjäxa på foten! Och när jag säger pjäxa, så skojar jag inte. Den är lika stor som - om inte större än en pjäxa. Gör matematiken om hur det fungerar i sängen.
Vi kan väl säga att jag helt plötsligt saknade gipset inatt.
Jag vet inte om jag har sagt det förr, men jag är den här typen som rör sig väldigt mycket i sömnen. Några minuter på sida, några andra minuter på rygg, ytterligare några minuter på andra sidan, osv osv osv. Nattens alla timmar. Testa att göra det med en stor pjäxa på foten.
Jag har insett att natt-tv suger.
Det är lite lustigt, det här. Ena stunden avskyr jag den här pjäxan med hela mitt hjärta, men nästa stund - när kardborrbanden gör sina distinktiva ljud då de öppnas - då är det instant himmelrike. Snacka om kontraster.
Oh well, än en gång har jag fått utnyttja min konstitutionella rätt att gnälla lite. Det är trots allt min blogg. Och min fot. Och mitt liv.
Om än lite tragiskt just nu.
