Torr bakom öronen?

Njae, idag insåg jag att jag inte riktigt är det än.

Efter ett långt och intressant arbetspass, gick jag in till min vän och inofficielle mentor sen dag ett, Peter. Han satt - som vanligt - med fötterna på bordet och jäste. Det är Peters kännetecken, ser man honom i en annan ställning, är det läge att oroa sig. Satte mig på bordet på hans kontor, lutade mig bak mot väggen, sträckte ut benen över bordet och bara kopplade av. Men egentligen var tanken att vi skulle prata lite jobb, vilket vi förvisso även började göra.

Men, som vanligt när man pratar med Peter, lyckades vi skruva iväg på helt andra vägar och plötsligt pratade vi om nåt helt annat. Så vad som började som ett snack om jobbet, utvecklades till prat om hur man bäst undanhåller ilska, provokationer, saker som får en att koka, och det ledde självklart till prat om fruntimmer. Där, mina vänner, där är Peter i sitt esse. Och någonstans där, kom dessutom Magnus - ännu en gammal silverrygg - in till Peter och anslöt till samtalet.

Denna kombination, Peter och Magnus, fick mig att inse att jag trots mina trettioen år, fortfarande är VÄLDIGT blöt bakom öronen. Det var hur jävla roligt som helst att lyssna på deras bataljer, deras historier, minnen, och slutsatser om både jobb, relationer, kvinnor och livet i allmänhet. Jag kunde inte låta bli att sitta och flina stort åt hur de här två gamla silverryggarna, båda runt 50-strecket, berättade om toalettbesök med fyra tjejer, svikare och knivar i ryggen, fulla och hysteriskt ledsna fruntimmer, whiskey (det ska vi inte gå in på djupet med), cougars, trekanter och what not. Helt surrealistiskt, men samtidigt åh så jävla roligt. Ja, det blev en salig blandning med jobbrelaterat och icke jobbrelaterat.

Men vad jag tyckte var roligast, var när jag själv inflikade med några av mina egna tankar och reflektioner - speciellt om sådant som pågått nu det senaste - och se hur de båda inte bara höll med, utan även kommenterade det med "Det såg jag långt före dig, grabben..."

Jag skrattar. Jag myser. Jag förundras.

Jag känner mig som en rookie igen.

Jag älskar det.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0