words of a nut-case

Onekligen.

Jag är, och har alltid varit en rockmänniska. Det finns ingen musik som får igång mig mer än bra rock. På det glada nittiotalet, då jag bodde i Stockholm, lyssnade jag alltid på Bandit på jobbet. Helt outstanding. Det blev lite jobbigt när jag flyttade därifrån till västkusten, där det inte fanns en enda radiokanal för endast rock. Fram till för något år sen, då Bandit började sända även här.

Kärlek.

Sedan dess har Bandit varit en stående punkt när radion har varit igång. Hemma, i bilen, i firmabilarna, till och med i mobilen. Hell no att jag lyssnar på fjollpop som Lady Gaga-generationen är förstörda med.

Men.

Glädjen kunde ha varit lite mer långvarig. Jag börjar ärligt talat ledsna på Bandit nu. Varför? Det är ju rock? Rock kan aldrig gå fel? Näe, det kan man ju tycka...men de lyckas förstöra det ändå - genom att köra musiken på repeat, låtar som...

Hero of war, med Rise Against.
Cheek to cheek, med Sahara Hotnights.
Uprising, med Muse.
If today was your last day, med Nickelback (vars låtar ALLTID låter som en kopia av den föregående).
Burn it to the ground, med ovan nämnd pajaskör.
New love in town, med Europe.
Don't cry, med Guns n' Roses.
Land of confusion, med Disturbed.
Du hast, med Rammstein.
Generation wild, med Crashdiet.


...och ett gäng till, som man kan få äran att höra upp till sju gånger om dagen, om man har tur.

Det är bra låtar, om man får höra dem modererat...men som det är idag, ligger dessa på min hat-lista. Jag blir illamående så fort jag hör dem, och det blir då ett antal gånger om dagen med denna låtlista. Det börjar bli tråkigt att byta kanal stup i kvarten, bara för att en av de gamla vanliga låtarna dyker upp.

Rock är trots allt en genre med många möjligheter. Rock är lika bra oavsett om det är från Sex Pistols (ja, även om det är punk, men här räknas det som rock) från 70-talet, eller dagens rock i stil med SR-71, Airbourne eller dylikt. Det är precis lika bra. Det ger oss ett spann på förmodligen hundratusentals låtar. Men nejdå...vi ska köra en lista på femton standardlåtar, och nån gång då och då klämmer vi in en som inte är lika vanlig.

Dag efter dag blir det tråkigt, och rockern i mig gråter. Bandit säger själva att "Vi spelar vad vi vill.", men frågan är vad de egentligen kan om rock, med en låtlista som får plats på en servett.

Lång helg, onekligen...

Och för att toppa av den, så lyckades man med att kvadda den redan kassa foten. Än en gång drabbades jag av fiskeförbannelsen. Trampade snett, och vips så ser man stjärnor igen. Och som vanligt där terrängen är som mest jobbig. 

Men okej, det innebär ett par dagars vila och ompysslande. Det är väl aldrig fel?

Jag har blivit helgonförklarad av grabbarna på jobbet. Varför tänker jag inte avslöja riktigt såhär...men damn, I'm good. Vad ska man säga? Ibland klaffar det bara.

And I love it.

Den frågan ställer jag mig. Vart är samhället på väg? Just nu känns det väldigt mörkt.

Nej, jag bryter trenden och syftar inte på valet. Jag syftar faktiskt på något viktigare - våra barn och ungdomar. Dessa individer är idag långt ifrån den typen av barn och ungdomar som fanns för 20 år sen. Det finns ingen respekt hos dem idag. De har ingen respekt för vuxna, jämnåriga, sak eller egendom. Att kalla både vuxna och barn för fittor och arslen och kukjävlar och Gud vet vad mer hör till vardagsmaten. De kör efter sina egna regler, och den som säger emot är ett jävla pucko som inte förtjänar annat än att pekas finger åt.

Jag vet att jag låter som en gammal gubbe nu, och självklart drar jag inte alla över en kam. För jag har ju trots allt själv barn, och jag vill tycka mig se att jag har lyckats med uppfostran. Men så ser det inte ut i alla hem, och detta resulterar då i den ovan nämnda typen av barn. Och det rör sig i detta nådens år 2010 inte om enstaka barn, utan de blir allt fler och fler.

Detta är inget som har gått upp som ett ljus för mig, förstås...jag har länge sett detta på både långt och nära håll. Men idag blev det riktigt nära. Kusligt nära.

En tredjeklassare knivhotade sina skolkamrater på fritids i morse. På min sons fritids. Med min son mitt upp i det hela. Därför är jag nu väldigt trött, förbannad och snudd på uppgiven. Inte bara för att min son har tvingats vara med om en sånhär situation, som han nu mår väldigt dåligt för, utan för hela tilltaget i sig. Åter igen - vart är vi på väg? Och vart ska det sluta?

Det är dessa som kommer ta hand om oss när vi blir gamla. Tänk på det.

I mer eller mindre en livstid, har jag gått och längtat efter att åka till Camp Nou och se Barcelona sparka boll. De senaste åren har jag dessutom längtat ännu mer, då 2000-talets Pelé spelar med i laget - Leo Messi. Att åka ner till Barcelona och se dem spela, med Messi på topp, har varit en våt dröm ganska länge nu.

Så därför var glädjen stor, när den här drömmen började bli sann i och med en planerad grabbresa till just Barcelona och Camp Nou. Schysst hotell, matchbiljetter på långsida och massa öl väntar. Helt underbart.

Men så igår - WHAM! Barcelona spelade mot Atletico Madrid, en match som de vann med 2-1. Med ett pris. I slutsekunderna åkte Messi på världens stämpling, och kommer vara borta mellan två till fyra veckor. Precis lagom tills vi ska åka ner.

Typiskt.

Visst, det är inte bara Messi man ska se när man åker och tittar på Barcelona, de har ju ett lag som är helt kickass över huvud taget. Men ändå. Messi ÄR en stor del av laget, han ÄR en showman, och han kan göra de mest otroliga grejerna på planen. Det är lite som att få en prinsesstårta utan rosen. Detdär lilla. Det gör ganska mycket.

Därför är Daniel lite smått förbannad just nu.


Men så tänker jag på några kloka ord som min gode vän och broder sa - delad äggmacka är dubbel äggmacka.

Mums.

I'm addicted. Var kommer det här att sluta? Nevermind, I like it. And I like it a lot.

Hade nästan glömt hur det var att sova "obekvämt". Har varit väldigt bortskämd med bra nätter, där jag har legat och vridit och vänt på mig som en väderkvarn mer eller mindre. Då vaknar man ganska mjuk och go på morgonen. Men denna helg har varit ett undantag, med nätter där det har legats väldigt still. Ja, i sovande tillstånd i alla fall. Stillaliggande nätter, om än goda på sitt eget lilla speciella sätt, är inte lika sköna för kroppen. Så just nu sitter undertecknad stel som en pinne och stönar som en gammal gubbe vid minsta lilla rörelse.

But it's worth it - sömnkvalitén är way mycket bättre.

Två veckor kvar, för övrigt. Två veckor tills jag är nere i Barcelona och gottar mig i skönt väder, tapas och San Miguel. Ja, och så fotbollen förstås. Helt sinnessjukt, vad tiden har gått fort! Men nu kommer tiden gå så jävla långsamt, så det finns inte. Det är det gamla vanliga - så fort man jättelängtar efter något, då väljer fröken Ur att jävlas med en. Två tick framåt, och ett tick bakåt. What's the deal? Men okej, två veckor. Eller mindre, egentligen. För redan på fredagen börjar den episka resan med 50 mils körning upp till hufvudstaden. Halvdag på jobbet, och sen säger det bara wroooooom! Men som sagt - fröken Ur, quit fucking me.

Vi kan konstatera att det spenderas mycket tid i firmabilarna. Ibland ensam och ibland med kollega. Men det blir mycket tid att sitta och köra fram och tillbaka, och det ger en massa tid till att tänka på allt och ingenting. När undertecknad och Robin åker firmabil tillsammans, då må ni tro att det filosoferas.

På hög nivå.

Gårdagens filosoferande - fågelskit, vad kallas det med andra ord? Eller vilket djurs som helst, egentligen. Vad kallas det? Spillning. Fågelspillning, älgspillning, rävspillning osv osv osv.

Spillning?

När jag råkar bumpa in i ett bord, och ett glas går omkull, då spiller man ut innehållet. När jag rör runt i en kastrull och rör om lite för hårt, så spiller jag på spisen. När jag äter spaghetti och köttfärssås, så kan ni räkna med att jag spiller på tröjan. Vad allt detta har gemensamt, är att det inte sker medvetet. Det är liksom en olycka. Jag råkade spilla.

Flyger en fågel runt på himlen och bara..."OJ! Jag råkade spilla skit!"? Eller klampar älgarna runt där i skogen och..."Hoppla! Där spillde jag några skitkottar!" Har de ingen kontroll på sin sfinkter? Går de bara runt där och tappar ut skit helt på måfå? Därav ordet "spillning"?

Daniel och Robin är tveksamma.

Vilken natt. Och morgon.

Det finns inget som slår att se Barcelona spela vacker fotboll. Inte ens ett blåsjobb.

Men - kombinera de båda, så har vi en vinnare.

Våfflor och kärlek. Vad mer behöver man?





Jo, chokladsås. Mycket.

Tittar ut genom fönstret, och blir påmind om att det verkligen är höst nu. Det är slut. Ingen mer sommar. Ingen mer värme. Inga fler kvällar på klippan vid havet. OCH DET SUGER!

Men okej, det är även sånahär dagar som är ganska sköna. Ligga under täcket och bara värma sig. Eller sitta och köra runt på våra gator och torg, lyssna på skön musik och titta på lugnet där ute. Men jag föredrar nog värme ändå. Litegrann i alla fall.

Nåväl. Ner under täcket. Få se om det finns fler värmande, upplyftande mail i jobbmailen sen. Kan behövas.

...fredagsmyyyyyyyyys.

Kanske inte långvarigt, då plikten kallar imorgon igen. Men nu är det kväll, och den ska spenderas på absolut bästa sätt.

Over and out.

Jupp, det blåser nu. Det blåser riktigt hårt också. Och jag kan säga att jag för en gångs skull gillar det. Verkligen gillar det.

Det är dags att titta utanför boxen och slänga sig huvudstupa ut igen. And enjoy the ride.

Hit, men inte längre.

Jag ställer alltid upp för mina vänner, så länge jag kan. Det vet jag, och det vet de. Om jag kan, så har jag alltid ett lyssnande öra, ett gott råd, en hjälpande hand eller vad som helst. Så länge som jag kan. Och det har jag absolut inget emot, för det är så jag anser att en vän ska vara och det är samma sak jag förväntar mig från mina riktiga vänner.

Men så finns det de "vännerna" som utnyttjar detta, och bara kommer ihåg undertecknad när det behövs hjälp. Personer som bara hör av sig när de har problem som de behöver ventilera, när de har frågor om något de inte förstår, när de vill ha teknisk support, när de undrar något juridiskt, när de vill ha hjälp att bära möbler, eller en axel att gråta mot. Och när det är avklarat, så försvinner kontakten ner i detdär mörka, dammiga hörnet under soffan.

No more.

Jag har ruttnat helt och hållet på att vara amatörpsykolog, advokat, tekniker, mekaniker och flyttkarl åt folk som för övrigt knappt kommer ihåg vad jag heter. Såna personer som inte kan bemöda sig att skicka ett "Tjena tjena, läget?", utan att det ska följas av ett "Jo, du, jag skulle behöva..." eller "Vet du om..." eller "Hur lagar man..." eller "Vad ska jag trycka på när det står..." eller.......och så vidare.

Tidigt i somras ballade min telefon ur, och varenda kontakt i min telefonbok försvann. Och det var många kontakter. Jag gick ut med en allmän petition i cybervärlden där jag bad mina vänner att skicka mig sina nummer, så jag kunde återställa telefonboken till ett mer eller mindre ursprungligt skick. Jag fick väldigt många telefonnummer, från de som är riktiga vänner. Men suprise, suprise...vilka lös med sin frånvaro? Ja, tills de behövde hjälp, vill säga.

Näe, så enough is enough. Jag har så sakterliga börjat sopa bort dylika människor. En vän är en person som man har nåt så när regelbunden kontakt med, och kontakten av ömsesidig karaktär och inte bara inriktad på den ena personens behov. Alla dessa åker från och med nu puts väck. Det är inget personligt, tro inte det. Det är bara det att jag är helt och hållet urless på svinerier.

Punkt.