words of a nut-case

Idag på jobbet fick jag reda på att jag har varit objekt för en liten lek bland några töser/damer. En lek som tydligen gick ut på att gissa min ålder.

Min ålder? What the fuck? Gissa min ålder?

Och där blev det plötsligt öppet för tolkning. Ska man ta det som något positivt, eller ska jag stryka några personer från min julkortslista? Jag har redan sen tidigare fått höra misstankar om att jag är nånstans mellan 35 och 40, vilket kom som en spark på smalbenet. Men samtidigt får jag ju erkänna att jag stundvis beter mig som en snorunge. Jag kan inte rå för att jag är jobbets prankster och pajas. Så fort det finns läge, så är jag framme och busar. No matter vad, no matter vem.

Så...bortåt 40, eller 20? Vad har de gissat? Varför? Och vad sa de?

What's my age again?

Precis hemkommen från en attackmysig kväll på Liseberg. Helt outstanding, om man till och med får säga så. Det var ju knappt att man märkte de sju miljoner minusgraderna ute. Nästan inte en människa på plats, så det var verkligen fritt att bara strosa runt och mysa.

We liked.


Now - lite mys på soffan.

Ja, ikväll har man verkligen varit VIP. Efter en skön arbetsdag och lite god löpning tillsammans med min eminente filosofbroder Robin, blev det sen avkoppling med middag och bio i Göteborg.

Men inte bara vad skit som helst.

I gott sällskap skall gott ånjutas. Så det blev VIP-sidan på Bergakungen. Och detta innebar fri bar, lyxig middag, fri tillgång till snacks och dricka, och självklart lite lyxigare salong. Eller vad sägs om breda fåtöljer, med feta armstöd, fällbara ryggstöd och till och med ett litet bord mellan fåtöljerna? It was good, I tell you. Good. Filmen, Cornelis, var en tung men väldigt bra film. Jag brukar inte ha mycket till övers för svenska filmer, men den här var faktiskt riktigt bra. Att få en inblick i mannen bakom visorna, trubaduren, skägget, det var intressant. Tragiskt, men intressant.

Så kvällen får två tummar av två möjliga.

Och innan jag nu rinner i säng, ska jag bara lämna en bild som referens till Robins och Daniels senaste filosoferande i firmabilen - varför säger termometern INNE i bilen att det är minusgrader, när det trots allt är ganska varmt och gott i bilen?

Dagens inlägg riktar sig inte till en specifik person, utan till ett specifikt beteende jag har sett hos ganska många människor i min sociala sfär. Så kom inte och gapa på mig nu, ffs.

Ett fenomen som aldrig upphör att förvåna mig, är vad jag kallar för IT-blindhet. Människor som sitter framför en dator, men vet egentligen inte vad fan de gör. De klickar och pekar och trycker och skriver, and at the end of the day, kan de inte redovisa för vad det är de har gjort. Och det ställer till det för oss som kan lite mer om datorer, när dessa människor skriker efter oss och vill ha hjälp.

En dator pajar SÄLLAN på eget bevåg. En dator gör allt som oftast endast vad användaren på ett eller annat sätt säger åt den att göra, vilket innebär att en dator oftast pajar pga användaren. Och ska man då försöka få lite information ur personen i fråga, så är det rätt så kört om det rör sig om en IT-blind människa. Vill dessa minnas det rätt, så har de inte ens rört datorn.

Ett klassiskt exempel på IT-blindhet, är en person som laddar ner och/eller installerar något. Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick - "Uhm...var finns filen nu då?" eller "Jaha, var ligger programmet?" Jadu, kära vän...hade du tagit dig två sekunder extra, istället för att klicka dig fram likt en fjortonårig porrsurfare, så hade du med all säkerhet sett att datorn frågat dig var du vill spara filen, eller var du ska installera programmet.

Min mamma är en typisk sådan person. Jag mailar henne foton härifrån, och sen ringer hon och frågar var bilderna ligger. "I mailen.", svarar man ju snällt. "Ja, men jag sparade dem på datorn. Var hamnade de då?", får man som följdfråga. Och där någonstans börjar den molande känslan bakom tinningen.

Den här typen av Lucky Luke-datoranvändare fascinerar mig som sagt. Jag blir nyfiken på om detta beteende återspeglas i andra instanser av vardagen, som exempelvis ett telefonsamtal...
- "Du! Var är jag nånstans?"
- "Öh...skulle inte du bara köra till affären?"
- "Jo, jag satte mig i bilen och svängde på ratten och tryckte på pedalerna lite...men nu vet jag inte var jag är nånstans."

Eller...

- "Urk! Den här omeletten smakar kadaver!"
- "Verkligen! Vad har du gjort egentligen?"
- "Ja...man skulle väl ta saker i kylskåpet och röra ner i äggen?"
- "Förvisso, men kanske inte hallonsylt, mango chutney, äpplepaj och öronmedicin?"

Alltså...dagens hårt krävande samhälle, kräver att man håller tungan rätt i mun emellanåt. Du vill inte gärna borsta tänderna med salvan för analklådan. Du vill undvika att tvätta håret med handsalva. Du vill helst inte försöka byta TV-kanal med telefonen. Och du vill med all säkerhet inte gå ut med underkläderna utanpå byxorna. Du måste ha lite koll på vad du gör för att inte trassla till det, och det är ingen som helst skillnad när du sätter dig framför datorn.

Ska du spara ner en fil, så kommer datorn fråga dig var du vill spara den. Klicka inte bara på första bästa knapp, utan tänk på var du sparar sakerna. Om du ska installera ett program, kommer datorn fråga dig var du vill installera programmet (alternativt SÄGA var det kommer installeras). Se till att komma ihåg detta, så du inte står där på en tom p-plats mitt i ingenstans utan att veta var du är, hur du har hamnat där och hur du tar dig tillbaka.

Det är inte svårt.

Jag har för mig att jag har bearbetat ämnet någon gång tidigare, men what the hey.

Julen är pga jobb inställd i det Anderssonska hemmet i år. Och det är väl inget mer med det, man har gått och blivit van. Men vad jag aldrig kommer vänja mig vid, det är hur min släkt hanterar läget med avstånd kontra umgänge.

Brorsan, som bor i Stockholm, skaffade hus för inte alltför länge sen. Och nu fick han snilleblixten att det skulle firas jul hos honom. Ingen dum idé per sé, bortsett från att undertecknad som sagt inte kan närvara. Senast igår fick han det bekräftat medelst telefon, samtidigt som han då passade på att fråga om nyår - även den struken från min närvarolista. "Jaha, tråkigt...", får man till svar, innan ämnet snabbt klassas som avhandlat.

Inget mer med det, tänker ni läsare. Och förvisso sant, men...

Jag åker till Stockholm säkerligen nånstans runt fyra, fem gånger om året. Minst. Men själv får jag besök på sin höjd en gång om året. På sin höjd. Och varje gång jag för det på tal, så får man det gamla vanliga "Ja, vi vet, vi ska komma så fort som möjligt..." till svar. Men likt förbannat tycks de kunna klämma in en helg när jag får darren och kör upp. Betalar dyra bensinpengar, hotell och what not, och åker upp.

Och nu då, när jag helt enkelt kommer ha en jul där man inte existerar på världskartan, så får man ett "Jaha, tråkigt..." i örat. Inte en minsta lilla fråga om de ska komma ner, inget förslag på att de kan hälsa på efter nyår, ingenting.

"Jaha, tråkigt..."

Precis som det har låtit de senaste tretton åren.

Jag är då fan trött på det...

Okej, här kommer ett inlägg som kommer få er att tro att jag är ett nut-case. Oh, wait... F*ck it, luta er tillbaka, läs och ta det för vad det är. För det här är serious shit.

För några år sen, började skumma grejer inträffa i min lägenhet. Grejer som har fått mig att börja fundera på hur det verkligen står till med andar, spöken, poltergeists och annat löst pack som jag inte rå på. Det hela började en kväll, när jag i lugnan ro satt på soffan i vardagsrummet och hörde ett enormt PANG utifrån köket. Raskt tar jag mig ut för att se vad sjutton det var som hade hänt, och såg då en tavla som hade trillat ner från väggen. Jävla billiga IKEA-skit, kan inte hålla sig på plats.

Men grejen var bara den, att såväl vajern den hängde på, som kroken på väggen var intakta och inte det minsta deformerade. Det vill säga - tavlan hade rasat, men inte på grund av att vajern hade gått av eller att kroken hade pajat. Det var som att den hade lyfts ner från väggen. Skumt. Men jag hängde upp den igen, för den skulle ju helt enkelt hänga där.

Trodde jag.

Några dagar senare var det dags igen. Ännu ett PANG från köket, och ännu en gång var det samma tavla som hade gått i backen. Och ja, ännu en gång var allt helt och till synes intakt och omöjligt för att få omkull tavlan. Så denna gång höjde jag lite på ögonbrynet, och började undra om det var något onormalt som gjorde detta, så att säga. Tavlan hängdes inte upp igen. Istället valde jag att ställa den lutad mot ena köksbänken, i väntan på bättre tider. Där skulle ingen kunna slänga omkull tavlan i alla fall.

Trodde jag.

Ytterligare några dagar senare hördes åter igen ett bekant PANG från köket. What. The. Fuck. Ut i köket med mig, för att kolla vad som hänt, och håll i er - tavlan ligger ner på golvet. Visst, kanske stod den så dumt lutad långt ifrån bänken, att den kunde hasa ner och omkull? Eller kanske stod den så pass nära bänken, att den kunde tippa? But oh no. Så dum är jag inte. Den stod alldeles lagom, så att den varken skulle kunna glida eller tippa. Och framför allt inte tippa...vilket den hade gjort. Tavlan stod så pass lutad mot bänken, att det skulle behövas en kraft utifrån för att få den att tippa. Åter igen höjde jag på ögonbrynet, och ställde undan tavlan for good.

Sen gick det ett tag utan några smällar eller annat skumt. Den andra tavlan i köket hängde snällt på sin plats, och inget gick omkull. Så jag antog att detdär med tavlan måste ha varit nån freakgrej, med logisk förklaring.

Trodde jag.

En kväll lite längre fram, skulle jag käka glass eller nåt annat dylikt. Ut i köket för att hämta skål, dricka och sånt. Dock lyckades jag med bedriften att glömma en sked, så jag vände ut i köket igen. Och när jag kom ut till köket, möttes jag av en syn som åter igen fick mig att höja på ögonbrynet och som sände kalla kårar nerför min rygg - en av stolarna vid matbordet stod lutad mot väggen. Tippad, lutad mot väggen. Jag VET att stolen inte stod så när jag hade varit och hämtat de andra grejerna bara halvminuten tidigare. Men där stod den. Tippad mot väggen. Och till saken kan ju tilläggas att mina köksstolar är as av massivt trä. Inget man direkt blåser omkull. Jag kan erkänna att jag började få allt svårare att försöka skylla det på logiska förklaringar. Men jag skakade åter igen på huvudet och konstaterade att det bara var sammanträffanden som inte skulle hända igen.

Trodde jag.

Ytterligare ett litet tag hade gått sedan episoden med stolen, och åter igen var jag ute i köket och grejade. Gick fram och tillbaka, mellan kök och vardagsrum. Pretty standard. Men vid en av gångerna som jag kommer ut i köket, står en av kökslådorna öppen - lådan som jag förvarar köksknivarna i. Nu började det här bli för bissarrt, och jag kunde inget annat än att skratta åt det hela. Knivlådan, av allt. Den segaste lådan i köket (som jag faktiskt fick byta ut senare, men det är en annan episod), stod plötsligt utdragen. Jag hade då inte dragit ut den, varför skulle jag om jag gick fram och tillbaka och grejade med annat? Men varför hade jag inte heller hört den dras ut under de få sekunder jag var borta? Frågetecknen var och ÄR många, och redan då valde jag bara helt enkelt att inte ens söka svar på dem. Jag började helt enkelt acceptera att något skumt händer i mitt kök, men så länge det inte drabbar mig eller de mina rent fysiskt, så...go ahead. Oh, just det...vi kanske inte ska nämna gången jag var i köket och plötsligt kände hur det brände till på handen, för att hitta ett blödande rivsår...

Nu var det ett bra tag sen något hände, förutom att glödlampor har en tendens att paja väldigt mycket oftare ute i köket än någon annanstans i kåken...men det är inte ens värt att reagera på. Däremot hände nåt skumt imorse igen, och det är därför jag satte mig för att skriva om detta nu. Igår kväll tog jag - som ofta - ett glas oboy innan läggdags. När jag kom upp imorse, ställde jag ut glaset på diskbänken i väntan på att tömma diskmaskinen och stoppa in glaset. Senare. Satt här ute på soffan och glodde på TV, när jag hör ett skumt ljud med inslag av glas. Och när jag säger skumt ljud, så menar jag då alltså att det inte är nåt pang, slag, smäll, nåt som faller eller så. Det var bara ett skumt ljud, föjt av glassplitterljud. Går ut i köket, och ser att glaset har gått sönder. Det skumma är bara att det inte är glassplitter överallt i köket, vilket annars brukar vara vanligt när glas går sönder. Glassplittret, sånär som på det lilla som fallit ner på golvet, ligger ganska samlat på diskbänken. Och ännu skummare är det facto att det bara är nedre halvan på glaset som är pulveriserat, medan övre halvan är intakt.

Alla händelser jag har skrivit om här har säkert var och en sin individuellt logiska förklaring. Men allt som allt känns det väldigt skumt, men samtidigt lite ballt. Det bör även noteras att även om det har funnits mer folk här i huset vid vissa tillfällen, så har ingen varit i köket och ingen känns vid att ha gjort något av det inträffade.

Så...andar, finns dom?

På tal om detta med att vara pappa året runt...

Igår satt jag i firmabilen och hade en efter omständigheterna lugn stund, när min mobil plingade till.

"Hej", skickat från min son. Inget mer, inget mindre. Hej. Nu är det så att jag känner min pojk så pass, att när han skriver så, så är det något han vill. Och eftersom vi hade det lugnt just då, tog jag och ringde upp honom. En lite nedslagen röst svarar, och direkt förstår jag att det är något som inte stämmer. Mycket riktigt. Med gråten i halsen, berättar han att han med ett jättefint hemmagjort kort frågat chans på en tjej i klassen - och fått nobben.

Kniv i magen.

På nolltid ställer man om från jobb-Daniel till pappa-Daniel. Det spelar ingen roll hur pass risig dagen har varit, och det spelar inte heller någon roll hur kass eller nerstämd jag själv känner mig. Allt blir som bortblåst när man hör sitt barn i ett sådant läge. Jobbet fick vackert vänta femton minuter, men det gick att rycka upp pojken till slut. Det är det viktiga. Men det är tungt. Att inte kunna sitta där och krama om pojken. Att inte hålla om och försäkra om att allt kommer att bli bra. Att bara ge trygghet på annat sätt än en röst i telefonen. Det gör ont.

Vi vet att pappa inte kan vara där hela tiden, och det är förjävligt. Men tyvärr är livet sådant, det är inte alltid rättvist. Därmot vet du att jag aldrig är långt borta. Även om vi befinner oss på två helt olika platser, så finns jag alltid där. Och precis som när du skrubbade knät som liten, så är jag där direkt och blåser bort det onda. Glöm aldrig det, grabben. Aldrig.

Pappa älskar dig.

Det här är egentligen en fortsättning på inlägget från häromdan, där jag rantade loss angående fenomenet kring fars dag. Hur kommersen har skapat en dag, som är tänkt att tillägnas oss pappor, och som firas genom att köpa slipsar, skjortor och what not som vi kan "behöva". Ja, ni har väl läst inlägget...om inte, så gör det.

Efter en liten "diskussion" i ämnet, började jag fundera på hur många kommersiella dagar vi egentligen har. Och då stryker jag alltså jul, påsk och midsommar, som min motargumand tog upp. "Ja, varför ska man fira jul, påsk och midsommar?", det är liksom inte riktigt samma sak. Jul, påsk och midsommar har viss betydelse oavsett om man är troende eller ej. Framför allt är det dagar då man samlar sina nära och kära kring ett gott matbord och umgås. Samma sak gäller födelsedagar, då de HAR en riktig innebörd - det är trots allt dagen man såg dagens ljus, tog sitt första andetag, sög sitt första bröst osv. Klart att det måste uppmärksammas på dagen.

Men fars dag? Mors dag? Näe, jag köper inte det. Mor och far är man hela året runt, precis som jag sa i mitt tidigare inlägg. Och inte behöver vi slipsar, sjalar eller annat lull-lull på en specifik dag för att veta att vi är det? Jag ser hellre att jag uppmärksammas helt spontant istället. En kram, en puss, en teckning ritad på dagis/fritids...DET är riktig kärlek. Inte när almanackan säger att det är dags.

Samma sak gäller en annan stor komersiell dag - alla hjärtans dag. Näst efter jul, måste det vara en av de dagarna då det spenderas mest pengar på året. Och varför? För att alla respektive köper något fint till sin käresta. Humbug! Åter igen - jag uppvaktar min flickvän när jag vill och hur ofta jag vill, och blir hellre spontant uppvaktad vilken dag som helst. Inte den fjortonde februari.

Jag firar gärna jul, påsk och midsommar. Sätter mig kring matbordet med mina nära och kära, alla samlade för en av de få gångerna alla kan träffas tillsammans. Så det tänker jag inte säga ett ord om. Men fars dag, mors dag, namnsdagar och alla hjärtans dag...to hell with it.

Ja, så var det dags igen. Ingen har väl kunnat undgå kommersens ständiga påminnelser på sistone, om att det idag är fars dag. Andra söndagen i november, då pappa skall uppmärksammas med smörgås och kaffe på sängen, en slips köpt på KappAhl, en sidenskjorta från Dressmann, en blomma från Interflora och en chokladask från ICA.

Jag betackar mig.

Jag är pappa 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Inte bara andra söndagen i november. Jag är lika mycket pappa idag som jag var igår, och som jag kommer vara imorgon. Varför uppmärksammades jag inte igår? Varför uppmärksammas jag inte imorgon? Är fars dag en central uppmärksamningsdag för fäder? Må så vara, men behövs det?

Den dagen jag "sköt skarpt", så att säga, visste jag/vi precis vad som gällde. Ska man nu då uppmärksammas med en speciell dag för det? Jag uppmärksammas inte en dag om året för mitt yrkesval. Jag kommer nog inte uppmärksammas nästa år på årsdagen av mitt bilköp. När vi bestämde att skaffa barn, skrev vi på ett osynligt avtal där vi sa att vi skulle ställa upp för våra barn 24 timmar om dygnet, året om, till vårt sista andetag.

Detta belönas med att vi varje dag får se våra barn friska, glada, trygga och välmående. Och detta, mina vänner, detta är fars och mors dag. Vi behöver inga slipsar, skjortor eller blommor. Ett spontant "Jag älskar dig pappa", och en kram, vilken dag som helst på året slår det finaste silke.

Så grattis på fars och mors dag på er - varje dag. Och ja, grattis till er/oss söner och döttrar som står ut med våra föräldrar. Det är också värt ett omnämnande.

Det märks att man börjar bli till åren, när en tuff helg sitter kvar i en hel vecka. Efter att ha jobbat 42,5 timmar av typ 56, så är man inte alls ball. Förr om dagarna kunde man dygna utan några som helst problem, kunde sitta och fika till fem på morgonen och sen gå och jobba direkt efter. Men nu...njae, det är tungt. Nu var det förvisso ett helt annat läge, man var på helspänn hela tiden och det var så långt ifrån en fika som man kunde komma. Så det satte väl också sina spår i knoppen.

Jag blev, som bekant, hemskickad av chefen i måndags...då tyckte han att jag hade jobbat tillräckligt, och läget var då dessutom över och under kontroll, så jag "behövdes" inte på plats. Så det var bara raka spåret hem till sängen. Eller ja...först till verkstan för att lämna in bilen, promenera typ en mil (så kändes det iaf) för att hämta en lånebil, få i sig lite lunch och slutligen hem till sängen och ligga i lite styvt en timme innan storeman kom hem för att åka till simhallen, som jag i ett svagt ögonblick hade lovat.

Kan säga att jag älskar simhallens stooora flytring.

På tisdagen var det dags att fälla ner visiret och köra igen. På nåt sätt kan jag ändå inte hålla mig ifrån jobbet, liksom...så det var bara att återvända to the scene of the crime, och jobba på. Men jag var fortfarande inte tuff, det kan jag erkänna. Inombords då. På utsidan är jag mitt gamla vanliga kickassgrymma jag, men på insidan låg jag i fosterställning och sög på tummen. Det kändes verkligen som att man gick i ett töcken, en dagen-efter-känsla spred sig ut i varenda cell i kroppen. Freaky shit. Needless to say att min kaffeåtgång var något högre veckan som gick. Haha.

Nu är helgen kommen, och den ånjuts i ledighetens tecken. Tyvärr har jag fått vara väldigt tråkig mot mina nära och framför allt kära, och säga att jag inte kommer vara rolig i helgen. Känner att jag måste ladda batterierna lite, för nu börjar dessutom the season. Födelsedagar, jul och what not. Det ska köpas presenter, julklappar, brottas med folk i affärerna, leta parkeringsplatser, bli nyst i ansiktet, trampad på tårna och höra ungar skrika överallt. Och till råga på allt ska det jobbas också.

Börjar seriöst fundera på om vi inte skulle åka iväg på dendär lilla semestern.

Feelgoodmusik, bara för att jag vill bjuda på det.

Jag vet inte riktigt om jag ska vara uppspelt eller totalt urlackad, men en helg som denna har sällan skådats. Att inom loppet av en helg, jobba lika mycket som en standardvecka...det är galet. Men, vad göra när det blir förbannat skarpt läge, och behovet av förstärkning dyker upp? Det är bara att lägga allt vad privatliv, fritid, njutning och vila heter åt sidan, fälla ner visiret och anfalla.

And so be it.

Fredagen jobbade jag mellan 08:00 och 02:30, lördag mellan 08:30 och 01:30, samt söndag mellan 09:30 och 01:30. Gör matematiken. När jag tänker efter nu, så var det kanske inte så konstigt att chefen tittade på mig och beordrade mig att gå hem när jag vankade in imorse. Det kanske var läge att dra i bromsen och låta andra resurser ta tyglarna en stund...trots att jag är bäst.

Now.

Det har som sagt varit en intressant helg. Kan inte gå in på detaljer, men det har onekligen varit en förbannat intressant och på många sätt lärorik helg. Som jag dock sa i början, vet jag inte riktigt om jag ska vara uppspelt som ett litet barn före julafton, eller totalt urlackad och grinig som ett barn före julafton som endast fått klämt på mjuka paket.

Jag var precis på väg hem när skiten träffade fläkten. På väg hem för att ta helg, dessutom. En lång, skön, solig och framför allt mysig helg med mycket kärlek. Vem i sina sinnes fulla bruk säger nej till det? Vem med mer än två tum panna lägger nåt sånt åt sidan, för att istället viga sig åt ännu mer jobb? Come monday morning, så hade helgen försvunnit. Solen var borta. Vilan lyste med sin frånvaro. Myset hade ersatts av en hårt ömmande kropp, och viktigast av allt - kärleken hade varit som bortblåst ända sen i torsdags.

Så - ska Daniel vara upp i spinn, eller ska han vara less? Less eller trött? Trött eller svamlig? Svamlig eller...

Äh, nu går jag och sover.

Inget fungerar bättre som en väckarklocka än när chefen frågar om man vill åka till London i arbetssyfte. DING!, och så är man klarvaken.

Indeed, my fellow chaps and lasses, Daniel ska åka till London och göra gatorna osäkra! Och allt å jobbets vägnar. Kolla lite hur de jobbar där, dela med sig av erfarenheter och kunskap, samt ta till sig av britternas diton. Kan bli förbannat intressant. Den 10/1 är det avfärd, och hemgång den 14/1.

Får hoppas att det finns tid för lite turistande också. Kameran ska garanterat åka med i alla fall.

Världens i särklass näst bästa frukost. En knäckemacka, baconost och nyttig dricka = love.

Nu kan dagen börja.

Okej, kanske inte just Vietnam då...men god morgon, värld! Solen skiner, fåglarna kvittrar och life itself feels pretty damned fine.

Det var faktiskt allt jag hade att säga. Nu tror jag att det blir stan en sväng. Kärlek.