words of a nut-case

Ja, idag är en sån dag. Idag är en sån dag då jag tänker go nuts på idiotsaker, och jag tänker göra det med all rätt. I pay the taxes, goddammit!

Trafikanter. Honestly. Vad är problemet? En rund skylt, gul med röd ram och siffrorna sju och noll, betyder att man får färdas i högst 70 km/h på vägen i fråga. Inte 80, inte 90 och definejtivt inte 100. Men. Undvik gärna även att färdas i 60, eller till och med 50 eller mindre såvida det inte föreligger speciella skäl. Detsamma gäller på övriga vägar - du får inte köra över angiven hastighet, men undvik att ligga 5/10/15/20 km/h under såvida du inte absolut måste.

Med "absolut måste" menar jag då alltså att din bil är risig, att sikten är noll, att du håller på att få en hjärtinfarkt (varvid du då iof borde stanna) eller att du har ett begravningsfölje framför dig. Men i övriga fall - HÅLL DIG TILL HASTIGHETEN! En underbar vårdag, en raksträcka med obegränsad sikt och en sprillans ny Volvo XC90. Hur i hela världen kan en sådan bil ligga och möka i 30 km/h på en 50-väg? Femton bilar ligger bakom och kommer inte förbi. Trafikrytmen rubbas. Men gubben med keps i sin Bingolottovunna bil ligger i sin trygga hastighet, som till och med en cykel passerar. Jag kommer aldrig förstå mig på detta. Aldrig.

Men det är inte slut i trafiken med detta. Oh no. Nu med våren kommer såväl cyklarna som gångtrafikanterna fram. Tyvärr är det dock så, att våren har kommit så pass fort att deras hjärnor fortfarande är stelfrusna. På nåt märkligt sätt verkar det som om våra kära promenerare har glömt av att det finns speciella ställen för dem att gå på - DET KALLAS TROTTOARER! But noooo, vi ska gå på vägarna. Även fast det finns en jättefin trottoar på andra sidan vägen. Samma sak gäller cyklister, som förvisso har rätt att vistas på vägarna, men tycks vara omedvetna om att bilar är hårda. Visst, uppförsbackar är lite kämpiga att cykla i, men att sicksacka uppför en bilväg...det bara skriker efter att man ska få ett stort OVLOV (dvs - avtrycket från en VOLVO-grill) i arslet. Som bilist är det alltid lika kul att köra om en cyklist, då denne plötsligt vinglar till när man minst anar det. Kliv av cykeln. Kliv av den förbenade cykeln, för guds skull och led den istället uppför backen.

Och som avrundning på mitt rantande, ett litet vänligt tips till de söta turturduvorna på mitt jobb - alla vet om det, ni behöver inte smussla med det längre. Det är bara fjantigt, barnsligt, löjligt och framför allt sorgligt. Till och med Stevie Wonder fattar vad som händer. Så lägg ner smusslandet, såvida ni inte gör det för att ni egentligen tycker det är pinsamt med den andre, vilket jag iof skulle förstå. Quit behaving like fucking kids.

Rant over.

Ja, då är man hemkommen från huvudstaden igen. Var i helvete tog tiden vägen? Känns som det var nyss jag satte mig i bilen och körde, och plötsligt är man hemma igen. Lägg då till 2 x 55 mils körning på det. Bara det borde ju kännas som en påskmiddag med Anna Anka?

Men här är jag. Och jag kan inte säga att jag är missnöjd direkt. Au contraire. Fy, så skönt det var att komma iväg! Speciellt med tanke på att det bokade rummet på Scandic Upplands Väsby (skamlös reklam) uppgraderades till en svit! My god, in heaven...! Vilket hotell! Kick-ass frukost, bra personal, gym, bastu...och viktigast av allt:



Jag längtar tillbaka. Jag längtar stenhårt tillbaka.

Ja, om åtta timmar är det dags att kliva upp och bege sig till bilen. 55 mils körning till hufvudstaden, för en liten minisemester. Gott med en liten getaway, efter ett par långa veckor. Och ja, nästa vecka kommer bli ännu längre. Men okej, så länge man får lite vila däremellan är det ju gångbart.

Våren har brakat in här på västkusten. För lite styvt en vecka sen hade vi en halvmeter snö, och nu är det bara de upplogade vallarna kvar. WHOOSH!, har det bara sagt...och idag var det vårvarmt ute. Såpass att jag till och med gick i kortärmat. Snart läge för kortbyxorna, med andra ord. Haha. Synd bara att det tydligen ska vara snöigt och jävligt i Sthlm. Vill verkligen inte se mer snö. Blärgh.

Säng, sa vi. Återkommer på andra sidan helgen.

Scenen från Sällskapsresan spelas upp i mitt huvud om och om igen, sen säsongens resa till Mallis bokades. Åter igen ska jag hem till mitt Mallorca. Och ni må tro att jag längtar som galen. Att åter igen få sätta fötterna på "min" mark, vända ut och in på ön i min fortsatta jakt på dedär smultronställena. De är för övrigt många nu...låtom mig dela med mig av ett litet fåtal, utom någon som helst inbördes rangordning.

1. Sant Elm/Dragonera
Den yttersta spetsen på "åsnans" nos. Strax utanför byn Sant Elm, kan man slå sig ner på klipporna och ha utsikt över naturreservatsön Dragonera. Underbart ställe att ånjuta solnedgången vid. En liten picknickkorg, så har man för timmar där.




2. Sa Calobra
En lång jäkla ravin som går en bra bit inåt land. Belägen i de norra delarna av ön, där två höga klippor öppnar sig mot havet. Värt ett besök, och en utforskande promenad in i ravinen. Det är som att gå miljoner år bak i tiden. Nackdelen är bilvägen dit. Serpentinvägar, någon?




3. Cura/Randa
Klostret Cura är beläget högst upp på berget Randa, och är en riktigt fridfull plats med underbar utsikt över Palma och Palmabukten. Bilvägen dit är ungefär lika utmanande som vägen till Sa Calobra, men klart värt det. När man väl har kommit upp dit, glömmer man allt vad tid och rum heter.




4. Villafranca
Byn Vilafranca ligger mitt i ingenstans inåt ön, och har egentligen inget direkt märkvärdigt att erbjuda. Men. På sommaren sprakar deras "huvudgata" med färsk frukt och grönsaker i alla dess färger! Nyplockat från bakgårdarna, och det kan inte bli färskare än så. Är man i närheten, så kan man bjuda sig själv på lite gott.




5. Es Trenc
Jag är inte mycket för stränder, kan jag erkänna. Speciellt inte när man bor på västkusten, och har plenty med sol- och badmöjligheter här. Jag vill inte lägga dyra pengar på att åka till Mallorca och sen bara ligga på stranden. Men om jag ändå ska till stranden, så är Es Trenc en av de som imponerat mest på mig. Det är en än så länge relativt oförstörd strand, där det knappt finns några turister. Omgivningarna påminner mycket om åttiotalets Alcudia, med de stora tallarna och gott om plats att ånjuta en god lunch och siesta mellan baden.




6. Na Burguesa
Så var vi där igen med berg, slingriga vägar och illamående. Men åter igen har vi en plats med en otrolig sikt. I Palmas utkanter, har vi byn Genova och vägen upp till utkiksplatsen Na Burguesa. Här har du en utsikt över Palma och Palmabukten - du kan till och med se ända bort till Randa i andra änden - som garanterat lämnar dig mållös. Ännu mer imponerande är utsikten kvälls-/nättetid, med alla stadens lampor som lyser upp. Här finns även en restaurang...eller lounge, som det så vackert heter idag. Dyrt som synden, men om du ändå har pengar till övers, så...




7. Palma
Självklart har jag inte glömt Palma. Men det är så svårt att i korta ord skriva något som kan ge så mycket information som möjligt. Så jag fattar mig kort - Katedralen, Bellver, gamla stan, Paseo Maritimo, restauranger, shopping...ja, ni fattar. En dag räcker inte. Och om ni måste hoppa vissa delar, så får ni åtminstone INTE hoppa kvällspromenaden längs hamnen - Paseo Maritimo.




8. Santa Ponça.
Det där med bad, som sagt...jag vill hellre uppleva saker, men även Santa Ponça har sin charm. På sommaren går solen ner rätt ut i bukten, och ett kvällsdopp här är förbannat mysigt.




9. La Reserva
Upplevelser, sa vi? Vad sägs om ett enormt naturreservat, där du promenerar fyra kilometer i urskog, med vattenfall, broar, höga träd, mysko plantor, några djur, mer vattenfall och what not? Mot slutet på promenaden, finns en "restaurang" där du kan köpa din egen grillbricka som du sen grillar efter smak i någon av deras grillar. Och efter maten tar du bara några steg, så kliver du ner i naturbassänger med vatten direkt från berget. Iskallt, men OJ vilken upplevelse!




10. Palma flygplats
Ja, kalla mig geek, för det är jag. Tänk er följande scenario - middagstid (runt 9 på kvällen), en hård grusslätt, en pizza Tropical (minus persika) från Pizza industria, en iskall cola och en parkettplats för att se ruschen från bana 24R. Efter maten ställs kameran upp på stativet, och let the magic begin.




Ja, listan kan göras lång. Men här är några av de ställena som hör till mina måsten, när jag är nere på Mallis. Som amatörfotograf, är det dessutom kul att besöka sånahär ställen. Mallorca är en otroligt tacksam ö att lattja runt med kameran på, och även om man inte har kameran med finns det så mycket att se. Därför skulle jag kunna vara där i en och en halv evighet. Om det bara gick.

Men nu får jag väl längta i alla fall.

Mer bilder finns som vanligt i min fotoblogg, http://photogeek.blogg.se/

När jag var liten, vaknade jag alltid tidigt på helgerna. Smög ut till soffan, bäddade ner mig under en go filt och satte på TV'n. Och där hade jag kunnat ligga resten av dan, om det inte vore för att morsan kom upp och började öppna fönster och fixa frukost och what not.

Varför var det så gott att gå upp tidigt?

Jo, för att barnprogrammen på den tiden var helt enkelt underbara. Man kunde titta på TV och bara njuta av roliga, spännande, häftiga, sköna tecknade program. Timme efter timme.

Alla minns vi klassiker som dessa...

Scooby Doo


Hjulben & Gråben


Familjen Flinta


G.I. Joe


He-Man


Mask


Smurfarna


Tom & Jerry


Transformers


Alla minns vi väl dessa tidlösa klassiker. Tecknade program, där man bara lutade sig bak och gottade sig timme efter timme. Dagar när man var sjuk och stannade hemma, blev som en belöning då man fick en extra dag med denna treat för ögonen.

Men.

Detta var då, på det glada 80- och 90-talet. Så tar man morgonutbudet idag, anno 2010. Någonstans under mina tonår och yngre vuxenperiod, tycks någon lallare på TV-bolagen ha fått för sig att det är dags att röra om i grytan. Att rassla i buren. För om man går upp tidigt idag och tittar på TV, möts man av sånahär saker...


Lazytown - ett program där två vuxna karlar, varav en överflexande tönt, tillsammans med en massa fula dockor tycks göra allt för att imponera på en alltför ung flicka.


Specialagent Oso - en ful björn som med hjälp av tittaren löser olika problem. Dessa problem som normalt sett är ett fall för Captain Obvious. Exempelvis - lille Pelle är mörkrädd och vill använda en ficklampa. Hur gör han? Detta ska Specialagent Oso tillsammans med stackars barnet i TV-soffan lösa.


Musses Klubbhus - ännu ett program producerat av Captain Obvious, och ännu ett program där barnet i soffan åter igen dras in i programmet, med citat som "Ser du ett fyrkantigt träd här?", eller "Ser du den gula blomman?" och så vidare.


Händige Manny - en hantverkare med talande verktyg, som pratar en salig blandning av svenska och engelska. En vanlig dialog i denna serie kan se ut såhär: "Tack för att du lagade dörren. Det var very good. Väldigt bra." - "You're welcome. Det var så lite så."


Hannah Montana - en schizofren flicka som tycks skämmas för den hon är, och därför klär upp sig och drar på en peruk när hon ska uppträda. Och dessutom har hon ett slisko till pappa.


Firma fantasiflytt - fyra vuxna karlar som bor i en typ av lagerbyggnad och löser olika idiotiska problem med hjälp av sång och "hjärngympa". Åter igen räcker de ut till barnen med sina låttexter med bakomliggande mening och annan dynga.


Små Einsteins - the mother of alla pedagogiska, hjärntvättande program. Här bombarderas det stackars barnet i TV-soffan med såväl klassisk musik och konst (som dessutom nämns till förbannelse "En applåd för Mozarts femte symfoni! Och heja van Gogh!", samtidigt som dessa tecknade figurer far runt i ett litet rymdskepp och lär barnen uttryck som "Pianissimo", "Moderato", "Allegro", "Andanto" och diverse övriga sjuka uttryck som vilken treåring som helst har nytta av. 



Ja, ni ser att TV-utbudet idag är helt klart annorlunda från vad det var för 20 år sen. Plötsligt har TV-folket fått för sig att de ska passa på att utbilda barnen medan de kollar på TV. De ska lära sig vad "Adagio" betyder, hur man tänder en ficklampa, att man kan lösa problem om man har "hjärngympa", att "blue" betyder blå, och att det är helt ofarligt med vuxna karlar som flåsar invid lättklädda små flickor.

Var tog uttrycket "låt barn vara barn" vägen? Varför blev det plötsligt så viktigt att barnen även ska proppas fulla med information och interaktion utanför skolan? Varför kan inte barnen idag bara få gå ut till soffan, sätta på TV'n, mysa ner sig under filten och låta hjärnan fortsätta vara helgavstängd?

Kalla mig gammal, men jag tycker det är pinsamt. Låt barn vara barn.

Jag visste inte riktigt att det kunde göra så ont att dra ett bowlingklot i sidan på knät. Och jag visste inte heller att jag kunde vara SÅ jävla klantig.

Skum jävla vecka...

Just när man trodde att skiten var på väg att bli normalt igen, just när hoppet hade börjat återvända, och man började se ljuset i änden på tunneln...

BLAM!

Byrå i bakhuvudet! *


SNÖ? Det var ju för i helvete på väg att bli vår nu! Det var till och med konstant plusgradigt ute igår! Solen sken! Allt var hunky friggin' dory! Meeeeen...så kom natten och bringade oss det vita helvetet från ovan. Jag tänkte ge mig ut på en lång löptur idag, men efter att ha sett detta tappade jag motivationen helt och hållet. Nu vill jag inte sticka ut min nos genom dörren förrän det är dags att åka till Mallorca i juli.

Nu går jag och lägger mig. När jag kommer upp igen, ska detta vara borta.




* "Byrå i bakhuvudet": ett egenpåhittat uttryck för icke roliga överraskningar som verkligen fuckar upp allt.

Ett av gårdagens samtalsämnen med de gamla gubbarna, var mänskliga parasiter. Som vi alla vet, är en parasit en organism som lever vidhäftad vid en annan organism och tar sin näring ifrån denna. Värden kan fortleva och eventuellt överleva parasiten men kan också duka under när det det inte förmår föda både sig själv och parasiten.

Och ja, det finns även sådana i människoform. Såna som utnyttjar andra till fullo, suger musten ur dem, och när det inte finns mer att få ut...ja, då är det hejdå. Åter igen berättade de gamla silverryggarna om både den ena och den andra personen som de har lärt känna genom tiden och sett detta hända med. Ganska intressanta historier, och väldigt givande reflektioner kom ur det.

Här kunde dessutom jag bidra med en egen story, om en person som jag på sistone insett har varit just en sån här parasit. En person som till en början började som en god vän, nästlade sig in i förtroendekretsen med alla de fördelar det innebär. En person som jag stöttade högt och lågt, i ur och skur, på de flesta sätt. Trust me - listan på saker kan göras lång. Men när jag vid ett tillfälle inte kunde bidra till önskat parasiterande, blev det plötsligt lights out. Personen ansåg sig inte kunna parasitera på mig så mycket som så önskades, och då var värden inte längre något att ha.

On to the next one.

Se, det var här det blev roligt. Riktigt roligt. För inte nog med att båda gubbarna såg detta hända med undertecknad, de har även sett hur parasiten har gått över på nästa värd. Och om det inte vore nog, så berättade de båda att de har sett detta beteende hos just denna person tidigare. Den ene hade sett detta redan för några år sen. Att jag inte kissade ner mig av skratt. Den här genomskinligheten har nu märkts av...få se...en, två, tre........typ åtta personer på jobbet. Undrar hur länge den här personen kan fortsätta såhär, innan denna har målat in sig i ett hörn? Ser med spänning fram emot detta.

Samtidigt finns det dock, någonstans djupt inne, en liten gnutta i mig som tycker synd om den här parasiten. Tänk er det stora hålrummet som måste finnas i den personen, som gör att man beter sig såhär. Tänk er de ensamma stunderna personen har med inget mer än sina tankar. Stunderna då den här personen inte kan undgå sanningen om hur patetisk och sorglig personen är. Det måste vara en hemsk känsla. Urhemsk. Och därför tycker jag ändå lite synd, trots allt.

Men mest synd tycker jag nog om den lille stackaren som har blivit den nya värden för parasiten. Vid tillfälle ska jag nog ta honom lite avsides och ge honom både ett och två goda råd. Tills dess...

I wish him all the best.

Då är man hemkommen från Göteborg och Sci-fimässan. Ingen direkt byxvätare per sé, men den bjöd ändå på några intressanta ting. Exempelvis...



Livs levande geeks, utklädda till Storm Troopers, Darth Vader m.m...och en skön liten R2D2 som jag gärna hade haft rullande här i vardagsrummet...



Samma laguppställning, sånär som på att Vader har ersatts av Boba Fett. Också cool.



Spännande filmrekvisita, som den riktiga masken från Terror på Elm Street.



En dräkt använd i den nu kultförklarade serien "V".



Jackan som användes av Robert Patrick (som spelade den onda Terminatorn) i Terminator 2.



En life-size figure av Hannibal Lecter. Han var riktigt kort...



Och en lika stor modell av Pinhead. Var nästan beredd på att han skulle hoppa fram med ett "BÖH!"...


Sen fanns det då massor och åter massor med geek-prylar, leksaker, filmer, samlargrejer och what not. Kliade lite i fingrarna, men jag tyglade mig. I alla fall fram till bordet med kändisautografer. Där fick jag brottas med mig själv, plånboken och egot. Och det blev jobbigt.

Men vad ska jag säga, fyrahundra spänn för en signerad het bild på donnan här nedan...



Jag funderar å det allvarligaste att åka in till Göteborg igen och köpa den. Varför gjorde jag inte det? VARFÖR??? Och för er kära läsare som inte vet vem detta är...SKÄMS PÅ ER!!!

Alla har vi sett dem. Den där klassiska människan som man tittar på, och ordet "hora" är det första som dyker upp i huvudet. På ett eller annat sätt känner vi alla till en sån person. Eller ja, så tycks det vara i alla fall. Samtalsämnet dök nämligen upp under ett samtal med en vän, och ja...titta där.

Min personliga erfarenhet kommer från min förra arbetsplats. En tjej som jobbade där en kort period, men lämnade ett väldigt spännande spår efter sig. Ett spår som för många nu såhär i efterhand skriker det berömda ovan nämnda ordet.

Det hela började med att personen i fråga blev god vän med undertecknad, och som vilken annan god vänskap var det självklart givet att man fikade tillsammans, lunchade samtidigt, satt och pratade skit och hade kul rent allmänt. Inga konstigheter. Men tydligen ville denna personen mer, och när detta vänligt men bestämt avböjdes från mitt håll, ja...då var man knappt vatten värd.

Men.

This is where the fun begins. Det tog inte lång tid efter detta, som personen i fråga hade inlett en precis lika åååååh så kul vänskap med en annan manlig arbetskamrat. Och åter igen var det mellan dem gemensamma fikastunder, luncher, umgänge och what not. Det var lite lustigt att se det utspelas såhär utifrån sett, för nu förstod man gliringarna lite bättre.

Men. Igen.

Även här svalnade den överdrivna vänskapen ganska snart, och lika snabbt igen var det ännu en annan manlig kollega som var den nya bäste vännen. Än en gång spelades samma lustiga scenario upp, och nu var vi två som stod och tittade på och skrattade gott.

Meeeeeen. Ja, än en gång.

Tro det eller ej, mina kära läsare, så hände det igen. En fjärde stackare fick bli säsongens smak, med allt vad det innebar. Det var knappt att man kunde tro sina ögon, och nu var snacket väl utbrett bland personalen på plats. Needless to say, så slutade denna människa på arbetsplatsen kort efter det. Och det var då det började bubbla upp bland oss fyra inblandade, att hon hade gått tillväga på precis samma sätt med alla fyra. Vänskap, trevligt umgänge, en skoj kompis...som sen så småningom ville mer. Och när hon fått nobben, så har personen tappat all aktning och inte varit värd den jord han trampat på. I fyra fall.

Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man tänker på sånahär människor. Såna som går från person till person och söker bekräftelse, och när de har sugit ur det de vill ha så går de vidare till nästa. Men samtidigt kan man inte låta bli att tänka på hur tomma de måste känna sig inombords. Hur de går till sängs om kvällarna och känner dendär krypande, äckliga känslan...för nog fan vet de vad de gör, och de känner sig själva äckliga. Men faktum kvarstår - de utnyttjar folk. Vissa kallar såna människor för pest, andra för ohyra, eller rentav horor.

Och alla känner vi en. Minst.

...rullar jag så långt in under soffan som det bara går. Och där står man och tänker "Typiskt, av alla ställen, så skulle den förstås rulla längst in, längst bak bakom alla kablar, där alla dammråttor hamnar när de ska dö, och är omöjlig att nå. Jävla gummiboll."

Ja, det är mer eller mindre jag just nu. Off mood, ur gängorna, trött, kinkig och har förmodligen gått och fått både en och sjutton doser Fukitol i sömnen. Och det värsta är att jag har mindre och mindre anledning till att skylla på den här förbannade vintern. Morgnarna blir ljusare och ljusare, kvällarna likaså. Ljusmässigt börjar våren göra sig påmind. Att vi sen fortfarande har ett harmageddon med snö utanför dörren, det är en annan femma. Vi har ljus i alla fall. Och ljus är bannemig viktigt.

Så vad ska jag skylla på? Mycket på jobbet? Situationen med farsan? Människor som jag skulle vilja (men varken får eller tänker, för den delen) sparka ut tänderna på? Allt och alla som hela jävla tiden förväntar sig att jag ska vara deras jävla 24/7 amatörpsykolog? Jadu, det känns som att allt bara hamnar i en stor, bubblande gryta, och där ligger det och puttrar. Puttrar och jäser och bara väntar på att få rinna över. Men samtidigt känns det som att den här grytan rymmer ganska mycket skit. Men det betyder inte att grytan inte är trött.

Och detta suger. Jag har fått kommentarer om att jag inte är riktigt mig själv, frågor om vad som händer och what not. Och ärligt talat kan jag inte sätta fingret på vad det är, mer än den här jävla grytan som puttrar. Men jag kan inte direkt säga att jag kan göra nåt åt saken? Jag kan inte påverka jobbet - alltför mycket, jag kan inte kurera farsan, och jag skulle ligga pyrt till om jag gick fram till det fåtal personer jag anser förtjänar det och ge dem en extra spricka i röven. Näe, då är det bättre att skylla på den här förbannade vintern istället.

Jävla vinter.