words of a nut-case

Häromdan var jag ute och mellandagsshoppade, och jag fick med mig mer än jag hade betalat för. Dock inget i plastpåse.

Jag var i tre av varandra oberoende affärer, vars namn jag inte tänker nämna (de rimmar iaf på Liba, ElGikanten och MediaParkt), och blev helt förbluffad över hur säkerheten funkar hos dem. Ett av ställena hade en vakt som såg ut att undra hur sjutton han hade hamnat där, och jag slår vad om att man skulle kunna stjäla hans byxor utan att han ens märkte av det. Det andra stället har - som vanligt - ett gäng vakter som man genast ser är sånadär klassiska PHS-rejects. Dvs - tuffingar som egentligen bara vill ha lagen på sin sida för att sätta sig på folk. Lite läskigt.

Men bäst av allt var att larmbågarna tjöt till på två av ställena, varav två gånger på ena stället. Mellandagsrea, mer folk än på Ullared, av alla de sorterna...som bäddat för dumheter. Så vad förväntar man sig när bågarna tjuter? Jo, att säkerhetsansvariga direkt ska vara på plats för att reda ut vad som hänt. Men vad hände? På ena stället tog det typ tio sekunder innan vakten ens reagerade, och då lyfte han bara lite på huvudet för att från femton meters håll kanske få en glimt av vad det var som lät. Och på andra stället vankade vakten lite långsamt och lojt bort till kassan.

Nu menar jag förstås inte att man ska kalla in NI eller dylikt så fort larmet går, men lite mer engagemang skulle jag som arbetsgivare och butikschef kräva. I ett sånthär virrvarr av människor är det inte alls svårt att ta en tvättmaskin under armen och bara lalla ut genom kassakön och larmbågarna, för att sen försvinna i myllret av människor.

Näe, jag kan inte direkt säga att det jag såg denna dagen ökade på mitt redan låga förtroende för butiksväktare.

Igår (julafton) pratade jag - förstås - med hela tjocka släkten på telefon. Men ett av samtalen blev lite utöver det vanliga "hej hej, god jul, vad har ni ätit, vad blev det för julklappar, osv osv osv"-snacket. Och av alla, så var det när jag pratade med mamma.

Hon berättade nämligen att hon hade skickat ett sms till pappa - som för övrigt mår bra och är ute från sjukhuset i några dagar nu - för att kolla hur läget var med honom. Till grejen hör den, att hon även för några dagar sen hade skickat ett sms till honom, men då hade inte farsan hennes mobilnummer. Självklart blev han lite förvånad och undrade vem det var som skrev. Och så fick då morsan förklara att det var hon. Hur som. Igår skickade hon som sagt ännu ett sms och kollade läget, varvid han åter igen frågade vem det var som skrev. Farsan är inte dum, och dessutom är han en notorisk skämtare...så det bäddade för allehanda sms-hyss mellan de två.

HALLÅ!

Mina föräldrar är A: frånskilda, och B: strax över 60 år gamla. Och de sms-skämtar med varandra, som om de vore ett par ungjävlar? Vafan! JAG håller på sådär, men det hör för sjutton till min generations kultur!

Dock får jag erkänna att jag skrattade mig harmynt åt det. Bara tanken på att ha morsan och farsan konverserandes med varandra är ju skoj. Att de sen gör det via sms är ännu roligare. Och att de sen håller på kivas fram och tillbaka som små ungar, det är hilariöst!

Så det blev en ganska trevlig julklapp, bara sådär.

Något jag verkligen lärde mig från när jag läste den lilla gnuttan sociologi, var att allt som händer har en bakomliggande orsak. Allt som görs har en anledning, något som andra ofta kanske inte riktigt tänker på. Så sociologin fick mig verkligen att öppna ögonen för folks beteende.

Men.

Det finns vissa människor som jag, hur mycket jag än vrider och vänder på det, inte kan förstå mig på. Självklart bär alla på sitt bagage, men visst beteende måste ha ett sådant bagage bakom sig att personen i fråga borde vara i akut behov av en psykolog. Sådant beteende är skadligt, inte för omgivningen, utan för personen själv. Att dagligen bete sig på det sätt man gör, kommer i slutändan straffa sig självt när folk tröttnar på den skiten.

Och det fall jag tänker på just nu är på väldigt, och då menar jag väldigt god väg att bränna ut sig. Alla har rätt till en dålig dag. Men när till och med det allra närmaste kollegialet inte vet vilken fot man ska stå på från stund till stund, och när andra runtomkring inte längre känner igen personen, då har det gått långt. En person som ena sekunden dampar loss för ett oskyldigt skämt, för att nästa sekund stå och attackskratta snudd på gränsen till tillgjort, det är tecken på osundhet. Läge-för-psykolog-osundhet.

Eller så kan man bara vänta och se hur hela omgivningen och karriären rasar ihop. By all means.

Men jag förstår mig inte på det i alla fall.

Ja, näe, inte åt klippet i sig. Det är ju gammalt. Men tanken bakom det...hehe. Hehe. Heh. HAAAHAHAHAHAHA!!!

Faktiskt. Det har varit ett par riktigt bra dagar nu på sistone. Känns riktigt skönt, och saker är sakta på väg att hitta tillbaka till dendär Danne som once was. Helt okej, om man själv får säga så.

Och därför tänker jag nedan skriva ett par tips om vad jag tycker att ni kan förvänta er av livet, om Hollywood inte ljuger. Och varför skulle Hollywood ljuga? Så...

1. Du kommer alltid finna en parkeringsficka precis utanför den byggnad du ska besöka, alternativt rätt över på andra sidan vägen.

2. När du har åkt taxi och ska betala, så behöver du inte titta ner i plånboken och rota. Stoppa bara ner handen, så ska du se att du får upp rätt mängd pengar på en gång.

3. Extra nyhetsinslag består till 99% av händelser som på något sätt påverkar dig personligen.

4. Om du går förbi en kyrkogård sent på kvällen/natten och hör läskig musik (eller satanistisk sådan), så är det ett måste för dig att undersöka detta.

5. En låst dörr kan låsas upp på två röda med hjälp av en fickkniv, ett gem eller ett kreditkort...

6. ...såvida det inte är den låsta dörren till lägenheten där ett barn sitter inlåst.

7. Om du får ett infall och börjar dansa på gatan, så kommer alla du råkar dansa in i att börja dansa med precis samma danssteg som du.

8. Alla bomber är utrustade med elektroniska timermojänger med stora röda siffror, som visar exakt hur lång tid det är kvar till de detonerar.

9. Skulle du få för dig att låtsas vara en tysk officér, så behöver du inte nödvändigtvis lära dig tyska. Det räcker med att prata engelska med tysk brytning. Övriga tyska militärer kommer besvara dig med exakt samma tyskbrytande engelska.

10. Eiffeltornet går att se från fönstret i vilken byggnad som helst i Paris.

11. En polisman som är en dag bort från pensionen kommer med all sannolikhet att dö sista dagen i tjänst. Speciellt om familjen har planerat ett överraskningsparty.

12. Om du blir jagad av en mördare, zombie, utomjordingar eller dylikt, är det ingen som helst mening att du sätter dig i en bil. Den kommer inte starta.

13. I ett hemsökt hus, är det alltid kvinnorna som ska undersöka mystiska ljud. Och helst iförda sina mest avslöjande kläder.

14. Sitter poliser på spaning, så kommer det spännande alltid, alltid, alltid inträffa precis när de sitter med massor av mat och grejer i knät.

15. All mathandling innehåller köpet av formbröd. Detta placeras i en påse, och om du går hem så kommer påsen att gå sönder. Men då kommer bara stora runda frukter trilla ut.

16. Bilar behöver aldrig tankas. Såvida de inte är inblandade i en biljakt, då bensinen alltid tar slut.

17. Om du hamnar i ett slagsmål med mååånga motståndare, kan du ändå vara lugn. Var och en kommer snällt att invänta sin tur att gå på dig, och spenderar den väntande tiden på att dansa runt dig och den motståndare som du slåss med.

18. Så fort en mikrofon slås på, kommer det gå rundgång.

19. Pistoler är som BIC-rakhyvlar. Får du slut på kulor, kasta bara iväg den! Du hittar alltid en ny.

20. Alla singelkvinnor har en katt.

21. Bilar exploderar direkt när de träffas av en enda pistolkula.

22. Oavsett hur mycket stryk ett rymdskepp får, så kommer gravitationskraften ombord hela tiden vara densamma.

23. Skulle du bli jagad i en stad, så kan du alltid diskret gömma dig i en lägligt passerande parad. Oavsett tidpunkt på året.

24. Ventilationstrummorna i en byggnad är ett perfekt ställe att gömma sig i. Ingen kommer någonsin tänka på att du gömmer dig där, och de kommer framför allt inte höra det. Och bäst av allt är att du kan ta dig precis vart som helst utan att märkas.

25. Råkar du befinna dig i ett krig som soldat, visa aldrig någonsin ett foto på din käresta hemma. Det är som att skriva på sin egen dödsdom.

Jag pratade med pappa för en stund sen, första gången sen han gav mig detdär beskedet. Det vill säga, jag pratade med honom för första gången sen han blev inlagd på sjukan för att få cellgiftsbehandling. Och man kan säga att det var en märkbar skillnad. Han är, förståeligt nog, helt slut och mer eller mindre förstörd av cellgifterna, och det hördes på honom. Pappa som normalt sett alltid låter pigg och alert, alltid har ett skämt (eller femton) till övers, lät nu som drogad och nyväckt mitt i natten. Inte kul att höra. Men det är som sagt förståeligt, och det är bara att vänta tills behandlingen är klar och han långsamt hittar tillbaka till sig själv igen. Det viktiga är att han blir frisk.

Och sen har jag som sagt både morsan och brorsan som handskas med detta på sina sätt, båda på sitt sätt förståeliga. Men om man slår ihop dem, då är det bäddat för katastrof. Och det är just det som händer, när de båda pratar med varandra. Vi har den ena som hela tiden utgår ifrån att det värsta kommer inträffa, och samtidigt har vi den andra som konstant kämpar med att förtränga det fakta att det faktiskt kan sluta illa.

Ja, ni hajar.

Så där står jag i mitten, och försöker hålla balansen mellan min mamma och min storebror, samtidigt som jag själv försöker hantera allt detta på mitt sätt (som än så länge går förvånansvärt bra, tro det eller ej). Men även om jag än så länge tar det lugnt, så är jag ändå på helspänn för att lyssna på min kropp och dess signaler. Okej, och där började jag svamla...

Det jag mer eller mindre försöker säga, är att det är sjukt surrealistiskt att först av allt höra farsan i det tillståndet han är, och sen även att det är "lilla" jag - lillebror - som håller uppe hela den här familjära institutionen.

Skum känsla.

Att Backyard Babies kunde komma med en BRA och SAMMANHÄNGADE låt, det var lite av en skräll.
Men den här är fin. Och texten får en att tänka lite...