Surrealistiskt.
Jag pratade med pappa för en stund sen, första gången sen han gav mig detdär beskedet. Det vill säga, jag pratade med honom för första gången sen han blev inlagd på sjukan för att få cellgiftsbehandling. Och man kan säga att det var en märkbar skillnad. Han är, förståeligt nog, helt slut och mer eller mindre förstörd av cellgifterna, och det hördes på honom. Pappa som normalt sett alltid låter pigg och alert, alltid har ett skämt (eller femton) till övers, lät nu som drogad och nyväckt mitt i natten. Inte kul att höra. Men det är som sagt förståeligt, och det är bara att vänta tills behandlingen är klar och han långsamt hittar tillbaka till sig själv igen. Det viktiga är att han blir frisk.
Och sen har jag som sagt både morsan och brorsan som handskas med detta på sina sätt, båda på sitt sätt förståeliga. Men om man slår ihop dem, då är det bäddat för katastrof. Och det är just det som händer, när de båda pratar med varandra. Vi har den ena som hela tiden utgår ifrån att det värsta kommer inträffa, och samtidigt har vi den andra som konstant kämpar med att förtränga det fakta att det faktiskt kan sluta illa.
Ja, ni hajar.
Så där står jag i mitten, och försöker hålla balansen mellan min mamma och min storebror, samtidigt som jag själv försöker hantera allt detta på mitt sätt (som än så länge går förvånansvärt bra, tro det eller ej). Men även om jag än så länge tar det lugnt, så är jag ändå på helspänn för att lyssna på min kropp och dess signaler. Okej, och där började jag svamla...
Det jag mer eller mindre försöker säga, är att det är sjukt surrealistiskt att först av allt höra farsan i det tillståndet han är, och sen även att det är "lilla" jag - lillebror - som håller uppe hela den här familjära institutionen.
Skum känsla.
Och sen har jag som sagt både morsan och brorsan som handskas med detta på sina sätt, båda på sitt sätt förståeliga. Men om man slår ihop dem, då är det bäddat för katastrof. Och det är just det som händer, när de båda pratar med varandra. Vi har den ena som hela tiden utgår ifrån att det värsta kommer inträffa, och samtidigt har vi den andra som konstant kämpar med att förtränga det fakta att det faktiskt kan sluta illa.
Ja, ni hajar.
Så där står jag i mitten, och försöker hålla balansen mellan min mamma och min storebror, samtidigt som jag själv försöker hantera allt detta på mitt sätt (som än så länge går förvånansvärt bra, tro det eller ej). Men även om jag än så länge tar det lugnt, så är jag ändå på helspänn för att lyssna på min kropp och dess signaler. Okej, och där började jag svamla...
Det jag mer eller mindre försöker säga, är att det är sjukt surrealistiskt att först av allt höra farsan i det tillståndet han är, och sen även att det är "lilla" jag - lillebror - som håller uppe hela den här familjära institutionen.
Skum känsla.
Kommentarer
Trackback
