Så olika men ändå inte.
En varm sommardag, och en barbröstad man ligger på gräset ute på gården och njuter av några solstrålar. Inga konstigheter - if it feels good, it is good.
Samma varma sommardag, samma gräsplätt på gården, och en barbröstad kvinna som njuter av lite sol. Whoooa, håll dina hästar! En kvinna med brösten i vädret? Bara sådär?
Simhallen. Pojkar, grabbar och män går runt som om ingenting och njuter av badet. Kvinnor går med bikini och Gud förbjude att de skulle gå topless.
Varför är det så? Ja, vi vet alla att vi reagerar på det, men varför? En man har inga som helst problem att visa sig barbröstad, men en kvinnas barm är ingenting för allmän beskådan? Vad är skillnaden, förutom det facto att de är något lite mer fylliga än männens? Vad är annars skillnaden? Det är en kroppsdel, precis som armar, ben, näsa och navel.
Är det själva fylligheten som är the issue? Då ska jag nog sluta visa mina muskler, eftersom de kanske är fylligare än någon annans? Ska Zlatan gömma sin näsa, eftersom den är större än en garageport? Framför allt - lite mer satta män, ska de gömma sina man-boobs? Näe, det argumentet köper jag inte. Lika lite som jag egentligen köper intimitets- och moraltjafset. Vi snackar inte om könsorgan, och vi snackar åter igen om en fylligare variant av männens bringa. Men nånstans har samhället matat oss med att män får gå barbröstade, medan kvinnor är smutsiga om de gör det. I mina ögon är det fel. Observera då att jag säger det på ett icke-perverst sätt.
Meeeeen...
Back in business.
Så har vi kommit till sista kvällen på min mer eller mindre (mer mindre än mer) frivilliga semester. Imorgon är det upp på hästen igen, hjälm på, visir ner och full galopp framåt. Men jag kan säga att ledigheten har uppnått förväntad utdelning, jag mår väldigt mycket bättre. Mycket bättre än jag för en stund hade kunnat tro.
Tack, alla ni som under tiden har hört av er och undrat. Jag tackar verkligen av hela mitt hjärta. Det värmer med så mycket kärlek från mina vänner och kära. [/sarkasm]
Det har varit en väldigt läskig period. Nog för att jag har varit med om både det ena och det andra, av varierande grad på the fucked-up-shit-läskig-scale. Men detta slog allt. Med råge. Den vidriga obehagskänslan, trycket, och oron, att stundvis ligga och vara helt säker på att man inte kommer nå ända fram till soluppgången, att inse att man kanske inte kommer vara vaken när morgondagen kommer...näe, mina vänner, jag önskar att jag kunde hålla med er och säga att jag överdriver. Men nej. Det var så det kändes vid ett par tillfällen. Och det är som sagt en vidrig känsla. En känsla av orättvisa. Inte så mycket för min egen skull, men för mina nära och kära. Mina riktiga nära och kära. Min familj. Släkt. Nära vänner. Det kändes riktigt jävla orättvist.
Jag kan sätta hur många ord som helst på det, men det finns egentligen inget som kan beskriva de senaste veckorna. Det här ovan var slutklämmen på det, men det har hållt på way mycket längre än så. Det kan jag se nu när jag tittar på den senaste tiden i retrospekt. Jag vet inte exakt när, men någonstans precis efter jul slutade jag vara mig själv. Någonstans där hann skiten i fatt mig, och började långsamt äta upp mig inifrån. En kollega, god vän och mentor på jobbet sa det häromdan, att han redan då märkte att någonting var på gång. Jag var inte längre mitt lugna, sälla jag. Och det stämmer. Jag kommer ihåg att jag dagen innan resan till Barcelona med svarta ögon sa att jag skulle sjukskriva mig vid hemkomst, om inte det var ordning på skiten tills dess.
Heh...tänk om jag hade kunnat vara lika skicklig på V75'an...
Men det var sant. Jag var inte mig själv längre. Den ständiga tröttheten, andfåddheten, det svängande humöret, känslan av att vara närvarande men ändå inte där, stickandet i armen, och framför allt obehagskänslan i bröstet. Det är så långt ifrån jag som det bara går att komma. Jag är ju för sjutton alltid pigg och glad, ständigt laddad med ett skämt eller en rolig comeback, älskar att röra på mig och bara njuta av livet. Nu var jag istället inget mer än en skugga av mig själv. En otroligt svart skugga. Och tro inte att ovan nämnd skit var löst heller. Tvärt om. Så skuggan matades med ännu mer mörker. Ända fram till det att kroppen sa stopp, och så kan ni gå upp till stycke tre här i texten och läsa vad som hände, eller ännu hellre läsa tidigare inlägg.
Nu när jag tänker på det, så ställer jag mig undrande till om en vecka verkligen räcker? Det återstår att se imorgon. Men jag vet i alla fall att jag har lärt mig mycket, förvånasvärt mycket om mig själv bara på den här veckan. Främst av allt, har jag lärt mig att jag någonstans måste släppa taget om saker och sluta vara allas superhjälte. Jag kan inte rädda allt och alla. Och då menar jag inte de där ute, de jag är anställd för att hjälpa. Jag menar de i mina egna led. Mina kollegor. De som jag kröker min rygg baklänges för, för att rädda skinnet på dem. För att göra det jobb som de mer eller mindre (mer mer än mindre) medvetet väljer att inte se eller höra. Det släpper jag nu. Gör de inte det de ska, så får de själva stå till svars för det.
Jag hjälper inte folk för att bli tackad, få medaljer eller på annat sätt bli erkänd. Absolut inte. Jag hjälper folk för att det är en del av min uppfostran, det är huvudsaken i mitt jobb, och det är helt enkelt så man beter sig. Men när folk börjar dra nytta av det, det är då man ska sätta ner foten. Snabbt. Något som jag hittills har varit för snäll (läs: dum) för att göra. Den mängd snällhet folk drar nytta av, står i rak proportion till den mängd snällhet de själva saknar. Därför förbrukar de någon annans. Nu såhär i efterledighetens klarhet står det ganska logist, egentligen. En insikt som man kan önska att man fått tidigare, men som ändå är skön att få innan det var för sent.
Så nu börjar jag så sakterliga hitta tillbaka till mitt gamla jag igen. En erfarenhet rikare, mängder av lärdom starkare.
Ur vägen.
Undra på...
Jag har varit sjukt dålig på att uppdatera bloggen det senaste, det är jag mycket väl medveten om. Anledningen till detta är något som jag har hintat om ganska mycket här på sidan - jag har varit på väg i en djupdykande spiral, som inte ens Röde baronen hade kunnat ta sig ur.
And I crashed.
De senaste månaderna har varit ganska tunga, såväl fysiskt som psykiskt. Det psykiska med stressen, mycket jobb, skit överallt och så vidare har jag skrivit om här. Men de fysiska aspekterna har jag aldrig tagit upp. För jag har själv ignorerat det. Jag har ignorerat trycket i bröstet. Jag har struntat i obehagskänslan. Jag har nonchalerat tröttheten, den stundvis plötsliga anfåddheten, stickandet/domnandet i armen, känslan av att inte veta var jag är, och framför allt humöret. Allt detta har jag struntat i, för jag har inte ansett det vara alarmerande nog för att höja ögonbrynet.
Fram till natten för ganska exakt en vecka sen. Redan förra måndagen på dagen kände jag mig riktigt olustig, men kunde bara inte sätta fingret på vad det var för något. Det var bara en väldigt olustig känsla och den gick inte över. Kommande natt blev ett totalt helvete. Tryck över bröstet, obehagskänsla, stickande i armen och en förbannat skum känsla i huvudet kom och gick och kom och gick och kom och gick. Det tog bara inte slut. Och stundvis var det så pass att jag trodde att det var dags att lämna in. Ja, förmodligen lite överdrivet i kombination med extrem trötthet...men så kändes det. Ändå inte tillräckligt för att ringa på ambulans, nej. Utan jag spenderade natten i detta eminenta sällskap, och någonstans lyckades jag somna i alla fall.
Men på tisdagen hade inte känslan riktigt släppt, så till slut la jag min misstro för svensk sjukvård åt sidan och åkte in till akuten. Ett EKG senare, remitterades jag ner till Varberg för vidare kontroll. Där togs det ytterligare ett EKG och typ sju liter blod från mig. Och så den berömda waiting-game. Till slut får jag träffa en läkare, som säger att såväl blodprover som EKG ser bra ut, och efter ett par väl ställda frågor konstaterades det att det är stress som lett till detta. And good day to you, good sir.
Badabim, badabom.
Sjukskrivning? Medicinering? Något annat? Innan jag ens hade hunnit tänka tankarna var läkaren på väg till nästa nummerlapp. Nej, inte patient, utan nummerlapp. En patient är något man tar sig tid till, som läkaren här uppe på akuten gjorde. Lämnad där med mina tankar, var det bara att dra en lättnadens suck att det åtminstone inte var något fel på riktigt. Men lite vila hade ju varit gott? Well...bara att dra till med semester då.
Och det är där vi står nu. Nu har ni the full story på vad som har hänt, och många av er lär säkert också ha fått en förklaring på varför jag har varit som jag har varit det senaste. Hell, i måndags sa jag själv högt att inte ens jag kände igen mig själv längre. Då är det illa.
Men hur har jag lyckats hamna här?
Det fick jag svar på idag. Jag var nämligen bokad på ett utvecklings-/lönesamtal idag mellan 10-12. Infann mig snällt på jobbet redan runt 09.30, så jag i lugnan ro kunde ånjuta en kopp java med tillhörande skvaller. Klockan 10 var det så dags för samtalet, trodde jag...men ingen chef infann sig, eller stod någonstans att hitta. Ett telefonsamtal senare visade att det hade uppstått ett missförstånd, där chefen trott att jag inte skulle dyka upp i och med min semester...trots att jag redan förra veckan underströk att jag skulle komma in. Nåväl, alla råkar vi ut för missförstånd, inget mer med det. Så det var bara att klunka ur sista kaffet och bege sig hemåt. Trodde jag.
- "Kan du bara hjälpa mig med det här lite snabbt, på väg ut?"
- "Well...ja, okej då..."
- "Du, Andersson! Nu när du ändå är här, skulle du kunna...?"
- "Ehm...jag har semester egentligen, men nåja..."
- "Åh! Är du här? Har inte du semester? Kan du bara kolla på det här...?"
- "Ähmevaff...jo, jag har semester!"
- "Ja, näe, skit i det..........det är okej............"
- "Gnnnnnh! Näe, det är lugnt...få se, vad ville du ha hjälp med?"
Och plötsligt infann sig dendär känslan som jag så duktigt lyckats undvika hela natten och morgonen. Trycket i bröstet. Stickandet i armen. Känslan av att huvudet ska poppa av och flyga iväg som en champagnekork.
Huvudet på spiken, med andra ord.
Efter sjukhusbesöket i förra veckan, var jag åter igen upp på hästen på torsdagen och fredagen. Men jag gjorde klart och tydligt för allt och alla vad som hade hänt, och att jag till en början hade tänkt ta en veckas semester från och med denna vecka.
Men så dyker man upp på jobbet en liten snabb sväng, och så är alla på en som pirayor på ett stycke kött. Som flugor på skit. Som fjortonåringar på en flaska hembränt. Utan någon som helst hänsyn eller respekt för det man sagt bara dagar tidigare. Ena sekunden ställs frågan "Har inte du semester?", bara för att nästa sekund följas av "Skulle du kunna...?". Underbart med sådan respekt.
Å andra sidan fallerade jag också. Och det är även detta som har bidragit till situationen - jag är för snäll. Jag kan helt enkelt inte vara det arsel som de flesta andra är, och bara säga nej. Jag kan inte stänga av och skita i det, när någon ber mig om hjälp. Jag kan ena stunden säga att jag verkligen måste vila, men nästa stund släpper jag allt för händerna och ställer upp. Så där har vi ett mea culpa.
Samtidigt tycker jag ändå som sagt att kollegor, tillika vänner, borde ha respekt nog för att veta när det är läge och inte läge. Har jag sagt att jag är slut och måste vila, så kommer man inte med ett "Skulle du bara kunna...?", och sen dessutom spela på mitt samvete när jag försöker opponera mig lite. Men, den dumsnälle vet att om man en gång har gett handen, så förväntas denna hand att ställa upp 24/7, no matter what.
Och därför är jag där jag är.
Undra på...
