words of a nut-case

Kom precis hem från att ha lämnat av storeman, denna mörka sistaoktoberkväll. Och på väg hem igen, var jag snudd på att få inte bara en, utan TVÅ jävla cyklister som kylarprydnad! Jättebra på en dåligt belyst väg, och de själva är mörkt klädda samt saknar belysning på cyklarna. Dessutom en som kom i mötande riktning, på fel sida vägen!

Hur tänker folk? Jag vet inte om det är jag som är lite nojjig sen olyckan i veckan, men what the fucking hell är det med människor? Tror de att de är odödliga? Cyklister - UTAN HJÄLM, UTAN BELYSNING, MÖRKT KLÄDDA PÅ EN MÖRK VÄG, I MOTSATT RIKTNING, är inget annat än att rulla ut röda mattan för Liemannen. I mörker, körande i nånstans mellan 40 och 60 km/h, vilket är standard på våra vägar idag, blir ett mörkt objekt väldigt VÄLDIGT osynligt, och syns inte förrän bara några meter framför en.

Vi har bara ett liv. Det finns ingen "respawn"-knapp i verkliga livet. Detta är vad vi har, och när det tar slut så tar det slut. Ingen reset, inget resa sig upp och damma av sig, ingen omstart nånstans. Och jag kan inte annat än tänka mig att en motorhuv inte är det optimala och mest bekväma sättet att gå på.

Så tänk er för, för böfvelen. En lampa kostar inte många kronor, men den gör dig ack så mycket synligare.

Efter en liten sms-konversation, kändes följande låtval passande.



Efter den otroligt tråkiga och framför allt tragiska olyckan i onsdags, har åtminstone jag fått lite av en ögonöppnare. Jag vill inte vara arg på folk, vill inte vara osams oavsett hur stor eller liten grej det handlar om. Vi tar var dag för given, utan att tänka på att Liemannen kan stå och knacka oss på axeln vilken sekund som helst. Därför känner jag att jag inte vill lägga energi på att hysa agg mot någon. Osämjor är en sak om två, och det finns alltid utrymme till att rannsaka sig själv.

Sagt och gjort.

Därför stryker jag ett streck över allt och alla som jag inte dragit jämnt med. Jag stryker ett streck över det skedda. Hur de sen hanterar det, är upp till dem. Men jag kör så, och har börjat bra - med en av mina större tidigare problemhärdar.

Förlåtelse börjar med dig själv.

OBS! Innan jag börjar, vill jag bara understryka att följande inlägg inte på något sätt nödvändigtvis behöver reflektera mina egna tankar, handlingar och värderingar i ämnet. Så med denna formaliteten till handlinarna, let's get to business.

Jag fick i uppgift av en vän att skriva lite om erotik. Men erotik per sé är inte nåt direkt lätt ämne att skriva om...jag menar, hur skulle det låta? "Att se en rakad pung i närbild..." osv osv osv? Näe. Det känns inte heller riktigt att skriva om hånglande nakna blondiner, våta t-shirts och snuskiga ord.

Därför bestämde jag mig om att göra om uppgiften, och skriva om sex i allmänhet.

Häromdan pratade jag med en kollega om just detta fenomen "sex", och vad det i allmänhet innebär. Idag handlar sex om en intim stund mellan två personer som är kära och ingår i någon form av relation, och tanken på att ha sex med någon annan är ickeexisterande. Framför allt är detta viktigt bland kvinnor, som knappt ens kan tänka tanken om någon annan. Och vi karlar får knappt titta efter en annan kvinna, utan att på något sätt få fan för det. Men är det verkligen så fel? Vad ÄR sex egentligen? Egentligen.

I mänsklighetens början, var kvinnan noga med att välja rätt partner, för att försäkra sig om att föda ett barn med så pass bra gener som möjligt. Kvinnan var ute efter att ha umgänge med den starkaste krigaren i klanen, medan mannen istället var ute efter att massproducera.

Detta tänk tror jag fortfarande ligger djupt, djupt rotat i vårt DNA, och visar sig just när vi karlar kan sukta efter dendär fina rumpan som går förbi på stan, medan våra respektiven kastar onda blickar efter oss och dagen slutar med att man får sova på soffan. Även om det kanske inte längre handlar om bästa DNA mot att massproducera sig, så handlar det istället om intimitet och känslor.

Men ska man verkligen blanda sex och känslor? Att älska någon är inga konstigheter. Alla älskar - eller har älskat - någon. Men ska sex förknippas med känslor? Sex är trevligt, något som skänker mycket glädje och lyckokänslor. Onekligen. Men det gör även god mat. Fallskämshoppning. Berg-och-dalbanor. Biobesök. Sömn. Ett långt bad. Chokladbollar. Och inte är man väl en hemsk människa för att man går på Liseberg med ett gäng vänner, trots att man är i ett förhållande? Eller hoppar fallskärm med en kompis? Eller bjuder grannen på god mat? Sex skänker njutning, precis som vilken annan aktivitet som frigör en blandning av endorfiner och adrenalin. Så tekniskt sett - varför ska man inte få ha sex med vem som helst, utan att vara ett svin? Ingår man i ett förhållande, och känslorna för denna är äkta och kvarstår oavsett vad, varför är det då okej att gå på bio med en kompis, men inte ha sex med denna?

Det genetiska arvet. Det ligger som tidigare nämnt djupt rotat i oss, och det har satt normen som etsat sig fast i oss. Det är inte okej att ha sexuellt umgänge med någon annan, om man redan ingår i en relation. Även om detta sexuella umgänge inte är något annat än ren rekreation, utan några som helst känslor inblandade. Och jag vet att de flesta av er läsare, om inte alla, instämmer med detta.

Men ställ er då frågan - vad ska man klassa onani som? Det är ju också sexuell njutning, som man ger sig själv. Det är något man kan göra, och säkerligen gör, även om man ingår i ett förhållande. Borde inte det, enligt ovan nämnd norm, också klassas som en felaktighet? En sexuell stund, laddad med njutning, utan att ens partner är med. Ändå gör de flesta det, och likt förbannat älskar man fortfarande sin respektive. Och det är inte fel.

Varför är det då fel att ge sig själv samma njutning, fast med hjälp av någon annan? Utan några som helst känslor inblandade?

Normen.

Någon som har sagt att det bara är så.

Utan anledning.

Och vi följer det.

Här har vi något att lära oss från djurvärlden.

En god vän gav mig detta ämne som skrivuppgift till bloggen. You're fucking kidding me. Med allt jag ser, hör och upplever varje dag, ska JAG skriva om framtidstro? Det är ungefär som att be Stevie Wonder skriva om en vacker soluppgång.

Så vad ska jag säga? Ledsen, jag tänker inte skriva om åttaåriga ligister som har sitt lilla ligistgäng på skolan, och räds inte att dra kniv mot sina kamrater. Jag tänker inte dela min åsikt om trafikanter som sätter sig i sina bilar och tror att de är helt ensamma på vägarna. Jag tänker inte yttra mig om människor som totalt saknar empati, omtanke och/eller respekt för andra. Jag tänker helt enkelt inte skriva om detta mänskliga förfall som får låtskrivarna bakom den eminenta sången "All you need is love" att vända sig i graven...eller musikstudion.

Beatles, för den som kliar skalpen.

Näe, istället tänker jag skriva lite mer övergripande och framför allt flummigt och konspirerande. Damn you, Janne. Damn you to hell.

I samma veva som jag fick uppgiften till dagens blogginlägg, hade det precis snöhageljagvetefanvadsomkommerfrånhimlenmendetfallernerochjaggillarintedet.......'at. Typ. Och när det nederbördar under kalla omständigheter, så vet vi precis vad det innebär. Halka, kyla, bilar i diken, lastbilar i diken, gamla tanter i diken, och allmän misär. Det är den säsongen igen. Eller som den söta lilla Heather O'Rourke sa i filmen Poltergeist från 1986 - "They're baaaaack...", med självklar referens till Kung Bore och sitt följe av onda, onda snö- och issprutande mytologiska sidekicks.

Jävla väder.

Vädret. Eller klimatet, som det omnämns när man pratar i världsövergripande termer. Klimatet på jorden, som enligt forskare - via media - håller på rusar iväg utom kontroll som en tjur i Pamplona i början på juli. Kallare vintrar, varmare somrar, regnigare höstar och......ehm......öh......alltmer knoppande vårar? Och visst, så långt kan vi vara överens - de allra senaste åren har bjudit på stundvis för oss svenssons "extrema" väder, med väldigt stormiga höstar, med tokvarma somrar (förutom för oss just här i Svea rike), och framför allt sinnessjuka vintrar. Visst är det så, det ska vi inte sticka under stolen med.

Men det är här forskare kommer in i bilden...eller ska vi säga media? Ja, bättre med media. Det är här media kommer in i bilden och börjar prata om hur forskare menar på att detta minsann beror på miljöpåverkan på grund av alla utsläpp från bilar, båtar, flygplan, fabriker, kärnkraftverk och fjärtande kor. Detta påverkar nämligen klimatet, och är därför den stora skurken på jorden. Punkt.

Eller?

För att få bukt på detta, bestämmer vår regering att vissa åtgärder måste vidtas. Så de tacklar problemet med att höja bränsleskatten. Dvs - svensson får betala mer för något de behöver, då några vettiga alternativa bränslen till våra bilar inte finns. Ja, vi har etanol, som är några kronor billigare. Men en etanolmotor dricker mer än en vanlig bensinmotor, så utgiften i slutet på månaden är mer eller mindre densamma. Så låt oss ta etanolen som en parantes.

Flygskatterna, och således biljettpriserna har skjutit i höjden, i ett led för att få folk att överväga alternativa färdmedel istället för flygplanet. Skitbra, jag tar en cykel och börjar trampa till Thailand nu då. Ses om 25 år. Eller ännu bättre - jag drar på mig mina Speedos och simmar över sjön till Miami. Okej, kanske inte.

Kärnkraftverken är stora bovar i klimatpratet. Men ändå bygger vi fler. Var finns logiken i det? JO! De genererar ström som du och jag och din granne vackert betalar en sur penning för varje iskall vinter som enligt forskare (media (regering) ) beror på klimatrubbningar på grund av utsläpp från bland annat kärnkraftverk.

Oh, vänta nu.

Här tar vi en paus. För nu vill jag att du, läsare, tar en titt ut genom fönstret. Eller ännu bättre - ta på dig lite kläder, klä dig dina skor, ta en jacka, vantar och mössa (vill inte få fan för att jag gör mina läsare förkylda) och gå ut till närmsta träd. Titta på det. Känn på det. Lukta på det. Ja, och försök minnas hur det såg ut för säg en månad sen. Såg det trädet sjukt ut? Var det skevt? Saknade det större delen av alla löv? Stod det med kryckor och hostade som lille Tim? Luktar det fuktigt, unket och ruttet? Är det mjukt och faller i delar om du klämmer på det?

Eller var det grönt? Kanske till och med blommigt? Luktar det friskt trä? Känns det som om du skulle kunna klättra upp i det och bygga en koja? Svajar det i blåsten? Är det fullt med liv?

Jag kan för min del i alla fall säga att träden utanför mitt fönster är friskare än Jack LaLanne och Richard Simmons i ett. Och det är väl ändå trots allt naturen som är de första att drabbas av miljöutsläpp? Kolla bara hur ett oljeutsläpp påverkar djurliv och fauna, kolla bara på vad som har i Donau hänt efter den brustna dammen i Ungern. När skiten väl träffar fläkten med giftiga miljöutsläpp, då är naturlivet det första att påverkas.

Nu ska vi göra ännu ett roligt experiment.

Ställ dig upp. Ja, ställ dig upp. Jag väntar...kom igen. UPP! Så. Gå nu ut till köket, och kom sen tillbaka och ställ dig på samma plats där du just ställde dig upp.

Står du på exakt samma plats efter svängen ut till köket?

Nej. Du står på någon centimeter, kanske till och med millimeter när den exakta plats där du stod, men inte exakt samma plats. Sätt dig ner nu. Sluta se ut som ett fån. Nu när du sitter, kommer du säkert till och med att känna att du inte sitter exakt där du satt innan du reste dig upp.

Vad vill jag mena med detta? Jo, något som riktig forskning har visat, något som astronomer har känt till sen länge - jordens bana runt solen. De senaste åren har mänskligheten gjort framsteg inom astronomin och - tro det eller ej - kommit fram till att jorden snurrar runt solen, och inte tvärt om. Och som jag hoppas att ni läsare vet, så tar det ett år för jorden att snurra ett varv runt solen.

Men - idag har vi den 22'a oktober anno 2010. Tror ni att jorden kommer befinna sig på EXAKT samma punkt i referens till solen den 22'a oktober 2011? Eller 2020? Eller år 3000? Jag säger nej. För det är här astronomin är så underbar; det är nämligen så att jordens bana runt solen inte är en perfekt cirkel som vi kan utmäta Pi ifrån. Nejnej, jordens avstånd till solen varierar om än väldigt lite (i astronomiska mått mätt) från varv till varv.

Nu ska vi göra ett sista - och jag lovar att det är ett sista experiment.

Håll upp handen en halvmeter från en tänd lampa. Hur känns det? Ganska okej, antar jag. Närma nu handen till säg 20 centimeter. Hur känns det nu? Varmare? Förstås. Flytta handen riktigt nära lampan nu. Bränns det? Såvida du inte har handskar på dig, varför du nu skulle ha det inomhus, så kan vi nog ganska säkert säga att det bränns. Flytta bort handen till en halvmeter igen. Visst känns det genast svalare?

Läs nu stycket om jordens bana runt solen igen. Där har du svaret på dina extrema somrar, dina iskalla vintrar, dina stormiga höstar (slå upp termodynamik på nätet, jag tänker inte ens börja gå in på det halv elva en fredagkväll) och dina anonyma vårar. Den variationen i avstånd till solen är tillräcklig för att påverka jordens temperatur just tillräckligt för att få klimatet att dansa rumba. Precis som det har gjort sedan dag ett i skapelsen, något som geologer har kunnat bevisa lååångt långt ner i jordens yta. Vi har haft extrema väder i omgångar genom tiderna. Hey, vet ni vad? Vi har till och med haft något som kallas för istid ett par gånger här på jorden. Jävla dinosaurier och stenåldersmänniskor, som pajade klimatet med sina stenåldersbilar och brontosauruskärnkraftverk. De borde bannemig tvingats betala sju extra stenor och snäckor i skatt, och T-rex borde ha betalat tull för varje kadaver det åt.

Ta en titt på träden igen, min vän.

Kan vi nu vara överens och call bullshit på snacket med att det är din och min bil, din och min flygresa till Thailand eller den intet ont anande fisande kon i hagen som bidrar till det snöhageljagvetefanvadsomkommerfrånhimlenmendetfallernerochjaggillarintedet som föll ner i förmiddags? Kan vi nu vara överens om att det är de bestämmande som ger forskare alternativet att antingen säga att det är så, eller få indragen statlig finansiering? Kan vi nu vara överens om att detta smittar sig ner till media? Och framför allt - kan vi nu vara överens om att de bestämmande säger detta, för att införa alltfler skatter och dylika straffavgifter för oss svenssons, på sådant vi inte kan vara utan, allt "för miljöns och klimatets skull"?

Min framtidstro?

Såväl miljön som klimatet är sunt. Och kommer så att förbli. Träden kommer fortsätta vara gröna och lukta gott. Fisk kommer hoppa i ån, och skratta åt mig för att jag aldrig lyckas kroka fanskapen. Vatten kommer rinna i vattenfall, sköna att sitta under. Somrar kommer vara varierande varma, vintrar kommer vara varierande kalla, höstar kommer bjuda på varierande spänning, och vårar kommer...komma efter snön försvinner. I tusende år, trots att jag kör bil.

Den knivdragande, lögnaktiga, egoistiska och respektlösa människan, däremot... Där vill jag, som jag skrev i början, inte uttala mig om framtidstron.




Foto: © fotogeek.se

När jag var yngre, upptäckte jag en störning - psykisk, psykosocial, fysisk, medicinsk eller gud vet vad - hos min far, som gjorde honom till en stundvis tråkig person. På så sätt att han bara väntade på att hitta något hos någon att starta en diskussion över. Oavsett om det var minsta lilla skitsak, så startade han världens diskussion. Och det hände till och med att han själv provocerade fram det. Han kunde ta en vanlig konversation och leda den på håll som slutade med tjafs och bråk.

På den tiden var det svårt, då jag inte riktigt förstod mig på vad som hände, tog ofta på mig skulden för vad som än INTE hade hänt, och framför allt ville jag helt enkelt inte bråka med en far som jag träffade ett par veckor om året. Så det var riktigt jobbigt. Jag kan inte förstå hur jag orkade med det då. Nu är det dock annorlunda, och nuförtiden skrattar jag bara lite smått åt farsan när jag märker vart han är på väg, och sen vänder jag mig bort. Det driver honom till vansinne, och jag tycker att det är skitkul.

Men det är inte bara hos farsan jag stöter på sånthär nuförtiden. Ganska ofta träffar jag på människor - speciellt på jobbet - som tycks medvetet vara ute efter att locka fram gräl. Antingen är det den direkt provokativa typen av person, som öppnar munnen och bara spyr galla över en, eller så är det den mer subtila typen som tror att denne med viss föring och visst sätt att prata ber mig dra åt helvete utan att jag märker det.

Men jag märker det.

Sen finns det då de som min far, som söker gräl i en helt vanlig konversation. Oavsett vad man säger, så söker de sätt att vrida och vända det man säger, till att bli något att starta tjafs över. Just denna typ av antagonister har jag svårare för än de andra ovan nämnda typerna. En person som spyr galla över mig från första början kan jag bara nicka åt och bekräfta att det är en åsikt som får stå för dem, och de som tror att de subtilt "äger mig" (som ungdomar idag så häftigt säger) brukar jag genomskåda och syna ganska snabbt. Men de personer som ska vända minsta lilla grej till ett tjafs, de har jag inte mycket till övers för.

Framför allt inte om det är såna som finns i min umgängeskrets. En sak är min far, för han är till syvende och sist min far. Men vänner, bekanta eller dylikt folk i min närhet...det gillar jag inte alls. Det är omöjligt att föra en vettig dialog med såna människor, då de medvetet hela tiden ska säga emot bara för att. Och än värre är det med de som är riktigt lynniga. De man kan skoja och skämta med hundra gånger, men på hundraförsta gången tar de de helt plötsligt inte som ett skämt, utan blir tvärlacka och ställer till med världens drama. Sen till råga på allt, så vill de hur som hur få det till att det är den andres fel att det blev som det blev. Well, personligen skulle jag vilja kalla det en psykisk störning. En grov psykisk störning. Provocerar man fram ett drama, och sen dessutom skyller på den andre, och snackar skit på annat håll...ja, då är man fan inte sund någonstans.





På tal om bananer - nu är sovrummet äntligen färdigt, och kan åter ta besök. Det var på tiden.

Då har man spenderat hela dagen på att riva ut allt möblemang och grejer ur sovrummet för att förbereda målning. Spacklat och sandpapprat alla hål, fått damm ända upp i vi-vet-var och spacklat lite till. Maskat varenda list, skarv och hörn med tejp, lagt papp på golvet och till och med  kört en första målning på ena väggen.

Och jag måste säga att det ser bra ut.

Att jag borde ha sovit istället, det är en annan femma. Känner på mig att mycket jobb väntar på jobbet, och det är ju som alltid lika kul att vara dödstrött på jobbet. Men okej, nu är rummet prio 1 och inget kan komma emellan. Detta ska bli kick-assbra...och sen ska det bara bli fuck-shine på resten av lyan, inför flytten.

Visir ner.





Och ja - mina händer och armar ser ut som världens jävla salamikorvar!

Jag vet, jag har åter igen varit väldigt slarvig med att skriva. Men nu är det mycket på gång, och den här gången är det good shit. Real good shit. Men med denna real good shit kommer mycket arbete. Ska fixa iordning lägenheten så den är fin inför flytten, och sen...jadu.

Bra skit.

Ni känner till talesättet, själv säger jag inget mer...