words of a nut-case

När jag var yngre, upptäckte jag en störning - psykisk, psykosocial, fysisk, medicinsk eller gud vet vad - hos min far, som gjorde honom till en stundvis tråkig person. På så sätt att han bara väntade på att hitta något hos någon att starta en diskussion över. Oavsett om det var minsta lilla skitsak, så startade han världens diskussion. Och det hände till och med att han själv provocerade fram det. Han kunde ta en vanlig konversation och leda den på håll som slutade med tjafs och bråk.

På den tiden var det svårt, då jag inte riktigt förstod mig på vad som hände, tog ofta på mig skulden för vad som än INTE hade hänt, och framför allt ville jag helt enkelt inte bråka med en far som jag träffade ett par veckor om året. Så det var riktigt jobbigt. Jag kan inte förstå hur jag orkade med det då. Nu är det dock annorlunda, och nuförtiden skrattar jag bara lite smått åt farsan när jag märker vart han är på väg, och sen vänder jag mig bort. Det driver honom till vansinne, och jag tycker att det är skitkul.

Men det är inte bara hos farsan jag stöter på sånthär nuförtiden. Ganska ofta träffar jag på människor - speciellt på jobbet - som tycks medvetet vara ute efter att locka fram gräl. Antingen är det den direkt provokativa typen av person, som öppnar munnen och bara spyr galla över en, eller så är det den mer subtila typen som tror att denne med viss föring och visst sätt att prata ber mig dra åt helvete utan att jag märker det.

Men jag märker det.

Sen finns det då de som min far, som söker gräl i en helt vanlig konversation. Oavsett vad man säger, så söker de sätt att vrida och vända det man säger, till att bli något att starta tjafs över. Just denna typ av antagonister har jag svårare för än de andra ovan nämnda typerna. En person som spyr galla över mig från första början kan jag bara nicka åt och bekräfta att det är en åsikt som får stå för dem, och de som tror att de subtilt "äger mig" (som ungdomar idag så häftigt säger) brukar jag genomskåda och syna ganska snabbt. Men de personer som ska vända minsta lilla grej till ett tjafs, de har jag inte mycket till övers för.

Framför allt inte om det är såna som finns i min umgängeskrets. En sak är min far, för han är till syvende och sist min far. Men vänner, bekanta eller dylikt folk i min närhet...det gillar jag inte alls. Det är omöjligt att föra en vettig dialog med såna människor, då de medvetet hela tiden ska säga emot bara för att. Och än värre är det med de som är riktigt lynniga. De man kan skoja och skämta med hundra gånger, men på hundraförsta gången tar de de helt plötsligt inte som ett skämt, utan blir tvärlacka och ställer till med världens drama. Sen till råga på allt, så vill de hur som hur få det till att det är den andres fel att det blev som det blev. Well, personligen skulle jag vilja kalla det en psykisk störning. En grov psykisk störning. Provocerar man fram ett drama, och sen dessutom skyller på den andre, och snackar skit på annat håll...ja, då är man fan inte sund någonstans.





På tal om bananer - nu är sovrummet äntligen färdigt, och kan åter ta besök. Det var på tiden.