words of a nut-case

Det är svårt att sätta rubrik på en sån sak som detta jag tänkt skriva om nu. För hur rubriksätter man en personlig tragedi? Vad döper man ett inlägg om något som lämnat en helt tom i huvudet?

Ja, jag vet i alla fall inte.

I onsdags satt jag vid datorn, minding my own business, när farsan kom ut på MSN och frågade om jag hade ett par minuter. Och självklart har man tid över för den gamle farsgubben. Alltsom oftast i alla fall. Först ville han ha en videokonversation, men jag kände mig ärligt talat inte vidare fräsch och avböjde att visa mig i kameran. Det var dock inte det viktiga. Anledningen till att han ville prata, var för att berätta att han har fått leukemi.

Nånstans här hörs gnisslet från de rostiga gångjärnen till falluckan som öppnades under mina fötter.

Direkt slängde jag mig på telefonen och bad honom repetera, och jag hade mycket riktigt förstått rätt - leukemi. Och där var ett såntdär ögonblick i livet som man visste att saker inte skulle bli som förr igen. Men okej, det var bara att finna sig snabbt igen, och lyssna vidare på den information han hade att ge. Han berättade att det med all säkerhet inte var någon fara, och att läkarna har gett det en god prognos. Dock skulle det bli cellgiftsbehandling, och han berättade att han skulle läggas in redan nästa dag.

Okej, det var väl pretty much it, i korta drag.

Förståeligen skulle inte farsan ringa morsan, så jag tog på mig det att ringa henne och berätta. Pang. Situation #2. Morsan mer eller mindre bryter ihop i andra änden. Och då får jag försöka trösta henne, förklara att det ser bra ut och helt enkelt bara se till att hon inte rasar helt. Speciellt med tanke på hennes MS, detta är ju det sista hon behöver nu.

Well, efter att då ha snackat med både farsan, morsan och brorsan var jag tvungen att ge mig ut och ta lite luft. Det var helt enkelt för rörigt i huvudet för att jag skulle kunna sitta still här hemma. Så det blev en promenad där jag gick och gick och gick och gick. Vet inte vart, vet inte hur länge, vet ingenting egentligen...jag bara gick på autopilot, typ. Fick ett samtal, som var välbehövt och som jag är väldigt tacksam över. Det var skönt att prata av sig, och det var samtidigt en positiv överraskning att det var med den person jag sist trott skulle vilja prata allvar med mig. Hur som, en halv varmkorv och en cola och typ två mil senare var jag hemma igen.

Sen har några ganska röriga dagar följt. De få personer jag har pratat med har sagt olika saker hela tiden - det är lätt att bota, det är skitsvårt att bota, "jag känner folk som har klarat sig", "det är sällan folk överlever" osv osv osv. Och till råga på allt, med dagliga samtal från en mor som oroar sig för oss, samtidigt som hon själv knappt kan hålla sig uppe. Min kära mor är nämligen som jag - en person som alltid målar upp ett "worst case scenario". Grejen är bara den att jag målar upp detta, för att EVENTUELLT vara beredd om det går åt helvete. Men jag utgår inte från det. Och det är precis det som min mor gör. Så hon pratar hela tiden som om att det är färdigt, att vi kan räkna med att vara tvungna att åka ner snart, och hon mer eller mindre säger emot alla rapporter vi får från läkarna där nere. Sådär kul.

Samtidigt har jag sen en storebror som är märkbart tagen av detta. Han vill tro på att det ska lösa sig och bli bra, men jag hör på honom att han inte är positiv och att det tär på honom. Så här sitter jag då och försöker hålla upp såväl mor som bror, samtidigt som jag ändå på sitt sätt självklart själv är orolig för farsan. Ooooch, så ska vi inte glömma all annan skit jag drar på för tillfället.

Så - den som vill försöka sig på att sätta en rubrik på detta, be my guest.

Idag blev det bevisat.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas, men ändå låtit det rinna av mig - "Akta dig för vad du säger och gör, för det slutar alltid med att det biter dig i ändan." Varför ska det göra det, har jag tänkt? Jag vill ju inget annat än väl, för alla parter. Jag vill bara lösa problemen, och se till att det inte ligger en massa skit och gror. Vari ligger felet med det?

Well, uppenbarligen är det fel.

Idag har jag fått agera "folkets" sköld, och bli duktigt pepprad på jobbet. Allt för att jag har uppfattat en situation som folk inte är nöjda med, och velat framföra farhågorna med detta missnöje inför de högre instanserna. Plötsligt var det jag som var skurken. Plötsligt var det jag som var en rättshaverist. Plötsligt var det jag som var en uppviglare. Utan att få göra min talan hörd. En talan där jag helt vänligt ville lyfta upp riskerna med folks reaktioner inför ett beslut som fattats utan att folket har fått en chans till att ge feedback.

I säkerligen en och en halv timme har jag fått utstå duktig peppring med insinuationer om både det ena och det andra. Och allt för att det helt enkelt efterlyses en rak kommunikation mellan folket på fältet och högsta ledningen i huset, istället för det korridorsnack som går just nu.

Näe, det är fan inte värt det. Det är bara att fall in line och take it up the tailpipe.

Det är det ena efter det andra just nu...

Hotell Jardin del Mar i Santa Ponsa, here I come!

Kände att det var dags att komma iväg lite, på riktigt nu. Eller ja, nu och nu...den 29/1 bär det av till Mallorca för några dagars relax och välfinnande. Passar på, nu när farfar fyller hela 90 år, för att samtidigt gratta den gamle gubben. Det bästa med det hela är att brorsan med familj åker ner samtidigt, och vi kommer bo på samma hotell. Men så fan heller att jag tänker vara barnvakt medan de gör syskonbarn #2!

Å andra sidan...barnvaktandet kan bli enkelt, med tanke på att hotellet har inomhuspool.

Hur som, det ska bli gott. Och dra ballen i grus, vad jag är värd det efter den senaste tidens skit.



So...see ya!

Det som puttade mig över kanten till vansinnet, är en person som om och om och om igen har gjort just det - drivit mig till vansinne. En person som otaliga gånger har lovat saker för att sedan inte leverera. Och lämna undertecknad på pottkanten. Jag har tappat räkningen på hur många gånger detta har hänt under alla de år jag har känt personen, men jag lovar att det är saker som skulle få vem som helst att dela ut en smocka.

Som jag tidigare har insinuerat, så ställer jag alltid upp för mina nära och kära. Och jag förväntar mig mer eller mindre samma från dem. Att en god vän då ska göra saker som vid ett flertal tillfällen har fått mig att förlora pengar, till exempel...då blir jag galen. Det har hänt ett par gånger, just detta, och det gäller att ha en ängels tålamod när man sen träffar personen nästa gång och denne ler och pratar som om inget hade hänt.

Sen räcker som sagt fingrarna inte till för att räkna de gånger som personen har lovat att ställa upp och hjälpa till med diverse saker, för att strax innan ringa och komma med allehanda ursäkter och bortförklaringar för att inte dyka upp. Det är också ett sånt beteende som får mig att se rött. Säg nej från första början istället, för i helvete!

Och nu har det då hänt igen då. And it pushed me over the line.

Här ser ni ett skolboksexempel på något som får mig att vilja gå ut med ett bollträ i handen.

http://www.gt.se/1.1779542

Ett gäng med skitungar som lägger sig i bakhåll för polisen, för att sen peka finger, visa röven och kasta sten och what not mot patrullen. Moget. Och sånthär händer mer eller mindre dagligen runtom i landet, även om det är mestadels koncentrerat till vissa områden. Ungdomsgäng som kastar sten och på annat sätt uppför sig hotfullt mot polis-, ambulans- och brandkårspersonal...

Ungjävlarna ska vara glada att vi har en så pass hårt piskad polisstyrka, som mer eller mindre förbjuds använda sina tjänstevapen. Hade detta varit USA eller något liknande land, så hade större delen av de här ungarna legat i gipsvagga. Om de haft tur. Men inte i Sverige, nej. Här kan ungar göra precis vad de vill, och Gud hjälpe den som vågar lägga ett finger på dem.

Och det är där vi har problemet från första början. Ta och slå upp vilket media som helst, internet, tidning, tv och se vad som sägs när polisen gjort en insats. Eller låt mig göra det enkelt för dig. "Här slutar polisjakten", och så en bild på en mosad bil. Skitsamma att bilen färdades av en onykter människa som varit snudd på att dra med sig en barnvagn. "Polis sköt i närheten av förskola". Vad gör det att de jagade beväpnade rånare som strax innan försökt köra över poliserna, och anses vara livsfarliga för allmänheten?

Såhär ser det ut varje dag. Media lyfter upp polisens insatser, men fokuserar på det som kan tolkas som negativt, beroende på hur man vinklar det. Undra på att folk får en dålig syn av polisen och rättsamhället. Undra på att folk tappar respekten. Undra på att ungjävlar tycker det är okej att kasta sten mot de som egentligen är ute och riskerar sina liv för att de ska kunna sova tryggt om nätterna.

Så egentligen ska vi inte bara racka ner på ungdomarna, även om man mer än gärna hade låst in sig i ett litet rum med dem och ett bollträ i handen. Störst fokus borde vi lägga på media, som medvetet eldar upp folket i sin jakt på att sälja lösnummer. Ett medialt horeri.

Fy fan.

Har ni sett filmen "Falling down" med Michael Douglas? Filmen om en man som en dag får nog, och agerar därefter? Där har ni mig. Ja, om ni tar bort de trasiga glasögonen och hagelbössan. Men för övrigt är det mer eller mindre en ganska bra bild av kaoset som snurrar runt i mitt huvud. 'Nu får det vara nog', där befinner jag mig nu.

Jag har under en period nu varit den typen som knäcker min egen rygg för folk, bara för att sen få en spark i skrevet. Jag har alltid varit den som slutar med buken upp (läs om djur, ni som inte fattar) och gått efter "för fridens skull"...just för fridens skull. Men till vilken nytta? Life is a shit sandwich. Eat it or starve.

Så därför tänker jag här ge lite utlopp för denna shit sandwich, istället för att gå på stan och göra allehanda dumheter.

Om ni, kära läsare, nu råkar vara nyfikna på vad som ingår/ingått i min shit sandwich, är ni mer än välkomna att fråga mig så kan jag man-å-man ta en lite djupare förklaring. Så pass mänsklig är jag än, att jag inte tänker hänga ut någon offentligt här. Men be my guest, jag tystar och mörkar ingenting.

Välkomna till Words of a nut-case.