words of a nut-case

Det är svårt att sätta rubrik på en sån sak som detta jag tänkt skriva om nu. För hur rubriksätter man en personlig tragedi? Vad döper man ett inlägg om något som lämnat en helt tom i huvudet?

Ja, jag vet i alla fall inte.

I onsdags satt jag vid datorn, minding my own business, när farsan kom ut på MSN och frågade om jag hade ett par minuter. Och självklart har man tid över för den gamle farsgubben. Alltsom oftast i alla fall. Först ville han ha en videokonversation, men jag kände mig ärligt talat inte vidare fräsch och avböjde att visa mig i kameran. Det var dock inte det viktiga. Anledningen till att han ville prata, var för att berätta att han har fått leukemi.

Nånstans här hörs gnisslet från de rostiga gångjärnen till falluckan som öppnades under mina fötter.

Direkt slängde jag mig på telefonen och bad honom repetera, och jag hade mycket riktigt förstått rätt - leukemi. Och där var ett såntdär ögonblick i livet som man visste att saker inte skulle bli som förr igen. Men okej, det var bara att finna sig snabbt igen, och lyssna vidare på den information han hade att ge. Han berättade att det med all säkerhet inte var någon fara, och att läkarna har gett det en god prognos. Dock skulle det bli cellgiftsbehandling, och han berättade att han skulle läggas in redan nästa dag.

Okej, det var väl pretty much it, i korta drag.

Förståeligen skulle inte farsan ringa morsan, så jag tog på mig det att ringa henne och berätta. Pang. Situation #2. Morsan mer eller mindre bryter ihop i andra änden. Och då får jag försöka trösta henne, förklara att det ser bra ut och helt enkelt bara se till att hon inte rasar helt. Speciellt med tanke på hennes MS, detta är ju det sista hon behöver nu.

Well, efter att då ha snackat med både farsan, morsan och brorsan var jag tvungen att ge mig ut och ta lite luft. Det var helt enkelt för rörigt i huvudet för att jag skulle kunna sitta still här hemma. Så det blev en promenad där jag gick och gick och gick och gick. Vet inte vart, vet inte hur länge, vet ingenting egentligen...jag bara gick på autopilot, typ. Fick ett samtal, som var välbehövt och som jag är väldigt tacksam över. Det var skönt att prata av sig, och det var samtidigt en positiv överraskning att det var med den person jag sist trott skulle vilja prata allvar med mig. Hur som, en halv varmkorv och en cola och typ två mil senare var jag hemma igen.

Sen har några ganska röriga dagar följt. De få personer jag har pratat med har sagt olika saker hela tiden - det är lätt att bota, det är skitsvårt att bota, "jag känner folk som har klarat sig", "det är sällan folk överlever" osv osv osv. Och till råga på allt, med dagliga samtal från en mor som oroar sig för oss, samtidigt som hon själv knappt kan hålla sig uppe. Min kära mor är nämligen som jag - en person som alltid målar upp ett "worst case scenario". Grejen är bara den att jag målar upp detta, för att EVENTUELLT vara beredd om det går åt helvete. Men jag utgår inte från det. Och det är precis det som min mor gör. Så hon pratar hela tiden som om att det är färdigt, att vi kan räkna med att vara tvungna att åka ner snart, och hon mer eller mindre säger emot alla rapporter vi får från läkarna där nere. Sådär kul.

Samtidigt har jag sen en storebror som är märkbart tagen av detta. Han vill tro på att det ska lösa sig och bli bra, men jag hör på honom att han inte är positiv och att det tär på honom. Så här sitter jag då och försöker hålla upp såväl mor som bror, samtidigt som jag ändå på sitt sätt självklart själv är orolig för farsan. Ooooch, så ska vi inte glömma all annan skit jag drar på för tillfället.

Så - den som vill försöka sig på att sätta en rubrik på detta, be my guest.