words of a nut-case

Idag är det som bekant mors dag. En såndär klassisk dag som jag egenligen brukar fnysa åt, i linje med fars dag, alla hjärtans dag osv osv osv. En mamma är väl alltid en mamma, inte bara sista söndagen i maj? Och precis som pappor, respektiven och så vidare, så bör väl de uppskattas samtliga av årets trehundrasextiofem dagar? Det brukar i alla fall vara min inställning till sånahär kommersiella dagar.

Men inte i år.

I år vill jag uppvakta min mamma. Min mamma. Men eftersom det skiljer 55 mil mellan oss, så är det svårt för mig att stanna förbi på en kopp kaffe och ge en liten korg med badsalt och väldoftande oljor. Eller vad man nu ger på mors dag. Därför får jag göra det bästa av situationen, och på något sätt ge dig den credit du förtjänar. Inte bara för idag, utan för alla dagar.

Ända sen du och pappa gick isär (jag vet att det var det bästa för både er och för familjen, det är okej), har du varit både min mamma och min pappa. Men utöver det, har du även varit min bästa vän. Du har alltid haft ett öra till övers, du har alltid haft ett eller två kloka råd att ge (våra berömda nattsnack), du har lärt mig vikten av frihet under ansvar, och även om vi inte alltid har varit överens (vissa karriärsval, till exempel), så har du alltid stöttat mig. Det spelar ingen roll hur situationen har sett ut för dig, du har alltid gjort allt du bara kan för mig. Och min bror, förstås.

När pappa blev sjuk, hösten 2009, blev din roll som mamma ännu viktigare. Och hela tiden har du axlat den rollen med glans, du har hela tiden stöttat oss, gett oss viktig information och framför allt varit en välbehövd axel. Även tiden kring och efter pappas död nu, har du varit starkare och tapprare än jag själv någonsin kommer kunna vara. Trots dina egna band till pappa - det var trots allt en stor episod i ditt liv då ni var gifta - har du hela tiden lagt dig själv åt sidan, för att hålla mig och Javi på fötter.

Utöver allt detta, tampas du själv dagligen med din stora last. Din förbannade MS. Ett helvete som förföljt dig de senaste decennierna. Jag vet att det stundvis verkar som att jag inte förstår vidden av din sjukdom, men tro mig...det gör jag. Du anar inte hur ont det gör mig att se hur en sådan aktiv friluftsmänniska som du åker på den skit du åkt på. Det är så förbannat orättvist, att det gör mig riktigt arg. Men likt förbannat lägger du dig själv åt sidan när det behövs, även om det sen kostar dig månader med återhämtning.

Det är för mig ett bevis på en styrka som jag aldrig kommer att kunna förstå mig på. Och det är ett bevis på den fantastiska människa du är.

Jag är kanske inte alltid den exemplariske sonen. Jag vet att jag ibland kan vara osocial, tråkig, avskärmad och stundvis till och med lite otrevlig. Jag vet. Och det svider i mig när jag ser din blick, då jag har uttryckt mig på ett sätt som inte alls representerar de värdegrunder du gett mig. Så ja, jag vet att jag felar ibland, och jag ber om ursäkt för det. Men du ska veta att du, trots våra stundvisa dispyter och tendenser till att inte vara överens jämt, är den i särklass viktigaste personen i mitt liv. Det har du varit sen kvart över elva på förmiddagen, lördagen den 28'e oktober 1978. Eller till och med innan det, men det innefattar scener som jag helst inte vill tänka på.

Kortfattat - tack för allt, mamma. Jag älskar dig.






Och ja, jag ska ringa dig också...

Jag saknar dig, gubbjävel.

Jodå, mina vänner, jag är fortfarande här. Men av uppenbara skäl har jag helt enkelt saknat motivation att skriva. Eller ja, det har liksom inte hänt mycket mer av bloggvärde, så att säga. Inte för att det har hänt mycket mer nu heller, förutom alla turer som kommer efter någons död, och det är inget intressant att skriva.

Dagarna, eller de nu två veckorna efter pappas död har varit...overkliga. Jag har så sakterliga återgått till vardagen, med såväl jobb, umgänge, papparollen (som förvisso aldrig har åsidosatts) och så vidare. Och någonstans känns det konstigt. Vardag. Gå till jobbet. Tanka bilen. Åka och fiska. Handla mjölk (jag kommer ALLTID att rysa varje gång jag går förbi den hyllan på Coop där jag fick dödsbudet, för övrigt). Titta på fotboll. Spela Wii. Pilla på min iPhone 4. Läxor. Film. Ullared (uärk). Star Wars. Foppatofflor. Stjärnfall och satelliter. Vardag.

Hallå? Pappa är död!

Hur kan man återgå till vardagen? Hur kan nyheterna fortsätta gå på TV? Varför skrattar det inspelade skrattbandet i 2½ Men? Varför är Simpsons roliga? Varför firar Leo Messi sitt mål? Varför är Coca Cola gott? Varför njuter jag av att ligga och titta på stjärnorna? Pappa är död.

Ja, självklart fortsätter vardagen, och självklart måste den göra det. Annat vore konstigt. Men ändå kan jag inte låta bli att stundvis få dendär konstiga känslan. Att jag innerst inne vet att pappa hade daskat till mig och kallat mig allt från idiot och uppåt, det är en annan femma. Jag vet att han inte vill något annat än att vi alla ska fortsätta med våra liv och njuta av det. Men ändå. Det kommer väl.

På tal om pappa, måste jag bara berätta om att han av alla gjorde mig till hårt troende på efterlivet. Ni vet kanske sen tidigare inlägg, att jag har haft lite underliga/oförklarliga händelser här hemma, men det som hände förra måndagen var helt sinnessjuk.

Först lite bakgrund. När jag var yngre, och spenderade mina sommarlov/semestrar hemma hos farsan, var jag hårt osams med hans väckarklocka. Han jobbade förstås, och väckarklockan pep (och pep som fan) varje morgon. Vi kan väl säga att en tonåring som vill sova till lunch inte riktigt är sams med ett sånt beteende. Nåväl. Det var måndagen då vi hade kommit ner till Mallorca och hade spenderat hela kvällen på pappas likvaka. Vi kom hem till pappas lägenhet igen (där vi nu bodde), och skulle natta efter en väldigt intensiv dag. I samma stund som jag sätter nyckeln i dörren, börjar hans jävla väcklarklocka att pipa. Jag slänger mig på den och river ur batteriet...och klockan stannar då på 21:37. Trettiosju minuter över nio på kvällen. Tjugotre minuter i tio. Då har den fått för sig att börja larma. Samma kväll som pappas likvaka. Lite drygt ett dygn efter hans bortgång.

Ledsen ni non-believers, men jag är helt hundra på att det var pappa som sa hej. På ett för honom väldigt, väldigt typiskt sätt - genom att jävlas. Med glimten i ögat. Jag kan slå vad om att han satt där på sitt moln och skrattade gott. Jag kan verkligen se och höra hans skratt. För att inte tala om farmor. Vänta ni tills jag kommer upp. Vänta ni.

Så, jag var bara tvungen att inflika det. Och plötsligt blev det ändå ett halvlångt inlägg med en massa flum. Take it, så är det. Min blogg är min psykolog, och den tar inte betalt. Win.

Sängen nu, för ännu en natt med...