words of a nut-case

Fredag före påskveckan. Vanlig vardag med jobb och allt annat leverne. Under en lugn stund på jobbet, slog jag brorsan en pling, då det var ett tag sen vi hade pratat. Så vi hade lite att ta igen. Och självklart drev samtalet in på vårt viktigaste samtalsämne - fotboll. På lördagen skulle nämligen "El Clasico" spelas. Fotbollsvärldens viktigaste match, matchen mellan Barcelona och Real Madrid. Brorsan berättade då att han tillsammans med ett gäng vänner skulle se matchen på en biograf i Åkersberga (strax norr om Sthlm), och undrade om jag var sugen på att komma upp och vara med. Första spontana tanken var att det var lite väl mycket för bara en fotbollsmatch, att köra 50 mil tur och retur, med allt vad det innebär. Så det fick vara. Men på lördagen ångrade jag mig, och styrde kosan uppåt Stockholm trots allt.

Och det var då allt gick åt helvete.

När jag började närma mig huvudstaden, hade brorsan åkt iväg en sväng för att hämta upp frugan sin, så jag passade på att stanna förbi hemma hos min kära mor på en kopp kaffe och en bensträckare. Väl där, frågar morsans gubbe om jag hade hört nåt nytt om farsan och om läget var stabilt. Stort frågetecken till svar. Visst, farsan har ju inte direkt varit den friskaste av nötkärnorna, men det är kanske inte så konstigt när man just har genomgått behandling för leukemi. Men sist jag hade snackat med gubben, vilket förvisso var nån vecka innan, så mådde han bra och pulade runt med sitt. Så jag fattade verkligen noll.

Tills vi kom hem till brorsan.

Lite avsides fick jag då berättat för mig att farsan hade lagts in akut på sjukhus redan på torsdagen, med en infektion i hela kroppen, och att det såg riktigt illa ut. So much för den lilla fotbollstrippen. För att inte tala om den feta käftsmällen, att från en sekund till en annan ha en helt okej fungerande far, till att förmodligen ha honom på dödsbädden. Inte direkt något man går igenom varje dag.

De kommande timmarna var ganska dimmiga och osäkra, då det ändå inte var riktigt helt definitivt. Han hade svarat bra på antibiotikan, och inom 48 timmar skulle vi ha besked om huruvida det skulle gå. Självklart började vi redan på lördagen fundera på om vi skulle åka ner, eller om vi skulle vara kalla och vänta på ytterligare besked, och vi valde att gå på det sistnämnda. Både brorsan och jag har våra liv här, våra jobb och allt runtomkring, och vi kan inte bara lämna det på obestämd tid, för att kanske tvingas åka hem igen utan att något nytt har hänt och kanske tvingas åka ner snart igen. Kvällen spenderades hur som på ovan nämnd biograf med den visade matchen - en skitmatch för övrigt - och avslutades sen med en rensande promenad hem till bror.

Söndagsmorgonen började lugnt med lite frukost, innan samtalet kom. Min faster ringde, och kunde knappt förmedla att läkarna nu frågade efter oss. Och när läkare frågar efter närmast anhöriga, då vet vi vad det innebär. Läget hade blivit sämre, och nu var det inte lång tid kvar. Beskedet tog tungt, för någonstans ville jag tro att min tjockskallige far skulle lyckas ducka även för denna kulan. Men nu blev det som sagt brådis. Bara att dra fram dator och kolla efter första bästa flyg ner, som på grund av lite olika omständigheter inte blev förrän en flight morgonen efter från Köpenhamn.

Sagt och gjort, biljetter bokades och det blev att hoppa in i bilen för att rusa hem och packa om väskorna, hämta pass och så vidare. Att köra till och från Stockholm är alltid jobbigt, men nu var det illa. Riktigt jävla illa. De 55 milen från brorsans hus till mitt var de längsta jag någonsin har kört. Jag vet att jag är säkerheten själv bakom ratten, men ändå befann jag mig i ett läskigt töcken av uppgivenhet, stress, sorg och på något sätt även ilska. Men bilen kör inte sig själv, det var bara att bita ihop och hålla sig på vägen.

Strax efter sju på kvällen var vi här hemma i stan igen, och mellanlandade på Coop för att köpa lite snask att ha med på den fortsatta resan. Jag passade då på att ringa brorsan för att meddela att vi var framme i stan, och kolla om något nytt hade hänt.

Och då hade det hänt.

Klockan 18:15 orkade inte pappas hjärta med mer, och fick en massiv hjärtinfarkt som resultat på infektionen i kroppen. Brorsan fick knappt fram orden, men jag förstod det mer än tydligt. Jag har stått på "rätt" sida om dödsbesked förr, men att stå på "fel" sida...det är något man aldrig kan tänka sig hur det känns. Nu vet jag i alla fall innebörden i "marken försvann under mina fötter". Samtidigt som det var ganska väntat, och jag tog det med ro, så kändes det ändå uselt. Jag hann inte ner. Jag kom för sent. Pappa var borta, och jag hann inte dit för att säga hej. Inte hej då, utan hej. Låta honom veta att jag var där med honom.

Samtidigt kändes det ändå lugnare, för nu behövde jag inte stressa och gå i ovisshet om huruvida jag skulle hinna eller inte. Om jag skulle vara där vid hans sista andetag, och hur jag skulle reagera då. Nu var det färdigt, och nu började formalia. Efterarbetet.

Bilfärden ner till Malmö, där natten skulle spenderas innan avfärd till Köpenhamn, kändes väldigt skum. Minnen sköljde över mig, tillsammans med känslor av sorg och ilska, men även glädje och lättnad. Nu slapp han trots allt må dåligt. Nu mådde han bättre än han gjort på väldigt länge. Och dessutom var han nu i gott sällskap av såväl sin mor som sin bror. Så det kändes ändå "skönt" på sitt sätt. Väl nere i Malmö, blev det två och en halv timmes sömn...och jag sov som däckad, händelserna till trots. Först 55 mil upp till Stockholm på lördagen, sen 55 mil hem dagen efter, följt av ytterligare 25 mil till Malmö...det är mer än nog för att knäcka vem som helst. Lägg då till alla känslor, intryck och händelser under det varande dygnet, så kan ni nog förstå att jag däckade.

Tidig morgon, och avfärd till Köpenhamn för att ta flyget till Palma, med mellanlandning i Berlin. För första gången i mitt liv ville jag verkligen inte åka till Mallorca, eftersom jag visste att det då skulle bli definitivt. Men det fanns inga alternativ. Farsan var död, och det var bara att acceptera det. Nu var det bara att bita ihop och köra hela efterarbetet.

Och vilket efterarbete det blev.

Vi möttes upp av min underbara kusin, som körde oss till farsans lägenhet. Jag får personligen säga att det var lite omtumlande och jag var absolut inte beredd på det. Grejen var den, att det inte fanns mycket mer plats att inkvartera oss, såvida vi inte skulle börja leta hotell. Brorsan och hans fru skulle bo hos min faster, där det fanns plats för dem, och vi fick således ta farsans lägenhet.

Det var en skum känsla att öppna dörren och finna lägenheten så som farsan hade lämnat den sista gången han såg den. Det stod ett glas mjölk på soffbordet, som nu i värmen hade blivit lite äckligt. Cigarettpaketet låg framme, tillsammans med hans glasögon och fjärrkontrollen till tv'n. Hans vårjacka hängde på stolen vid datorn, och andra kläder hängde på galgar lite varstans. Det såg helt enkelt ut som att han bara hade gått iväg en snabbis, och skulle komma tillbaka när som helst. Att han inte skulle göra det, att han aldrig mer skulle komma tillbaka till sina grejer var lite svårt att greppa. Jag tyckte mig höra ljudet av hans nycklar i dörren ett flertal gånger. Det var helt surrealistiskt. Men åter igen var det bara att finna sig i det och ta tag i verkligheten. Jag hade fått i "uppgift" att leta reda på pappas plånbok, då hans ID-kort behövdes för förberedelserna till begravningen. Det gick ganska snabbt, och så bar det av hem till faster på lite lunch.

Med lunchen intagen, var det åter igen dags att styra hemåt för att byta om till finkläder och bege sig till likvakan. Ritualerna kring folks död skiljer sig ganska markant från våra seder här hemma, kan man väl säga. I kapellet på kyrkogården, hölls likvaka mellan 14:30 till 21:00 för farsan. Dit kunde släkt, bekanta och vänner komma och ta ett sista farväl. Jag har personligen aldrig varit på en sådan, och...ja, jävlar. Vi kom dit runt 17-tiden, och redan då var det ganska mycket folk där, mestadels folk från pappas jobb. Det blev ganska tungt att möta alla "hans tjejer" från jobbet, de som han älskade var och en som sina egna döttrar, och som älskade honom som sin far.

Många kramar och sedvanliga kindpussar senare, var det dags. Ett djupt andetag, och jag klev in genom dörren till rummet. Där, i en kyld glasmonter, låg pappa i sin öppna kista. Han var så fin, iförd en vit särk med ett litet träkors över bröstet. Han hade fått håret tillbaka efter cellgiftsbehandlingen, och han hade även börjat få tillbaka formerna i ansiktet igen. Han såg helt enkelt ut som han gjorde för två-tre år sen. Så fin. Så rofylld. Han såg ut som om han sov så gott som han aldrig gjort förr. Det var lite surrealistiskt att se, för han såg verkligen ut som att han vilken stund som helst skulle vakna och sätta sig upp, slå huvudet i glasmontern, svära en ramsa och undra vem fan det var som hade låst in honom i kylskåpet. Det var till och med så att jag stundvis tyckte mig se hans bröst röra sig, som om han låg och snarkade sött.

Han var så fin.

Men det var verklighet då. Han var död. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät, för det gjorde jag. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Och konstigt vore väl det. Ungefär som nu... Där låg han, mannen som gett mig liv. Mannen som gett mig så många skratt, så mycket gråt, så mycket kärlek, så mycket saknad och så många urusla vitsar. Huvudet fylldes med känslor, tankar och frågetecken. När var det jag pratade med honom sist? Vi hade pratats vid på MSN veckan innan, ett kort och "tråkigt" standardsamtal...men när pratade vi på riktigt sist? När sågs vi sist? Var sågs vi sist? Vad var det sista vi sa till varandra? Så mycket som jag inte kommer ihåg, och som kändes så jävla fel. Jag hade inga direkta sista minnen av pappa. Hade jag försummat honom? Hade jag tagit honom för given? Det kändes bara så jävla fel. Och det gör det än.

Vi blev kvar på vakan hela kvällen, fram till stängningsdags kl 21. Då frågade personalen om vi ville att han skulle rullas fram till oss innan de tog iväg honom, vilket vi gärna ville. Nu först fick jag se honom utan något mellan oss. Nu först var han riktigt nära mig. Och nu först kunde jag stryka fingrarna över hans kind. Han var så kall. Stram. Men fortfarande så fin. Jag lämnade en puss på hans panna, innan personalen rullade tillbaka britsen som kistan låg på, och vi begav oss hemåt. Det var sista gången jag såg pappa.

Dagen efter, i tisdags, var det dags för minnesstund, jordfästning och begravning. I den ordningen. Minnesstunden hölls åter igen i kapellet, nu endast med familjen närvarande. En präst gjorde sitt och välsignade kistan, som sedan kördes ner till familjegraven där han nu fick sin sista vila i gott sällskap. Den episoden för övrigt, det är en historia för sig. Kanske tar det en annan dag.

Senare på kvällen hölls begravningsceremonin i kyrkan, där alla åter igen samlades. Vänner, bekanta och familj. Kan erkänna att jag knappt kände igen hälften av människorna där. Ceremonin i sig var väldigt katolsk - full med bestämmelser om hur man ska sitta, agera och så vidare. Personligen ansåg jag det vara en enda stor fars, som pappa hade avskytt om han hade vetat om det. Han var aldrig något vidare kyrklig av sig, och detta var helt enkelt...näe. Jag ville bara att det skulle sluta, och den timmen där var mer än nog.

Efteråt blev det mer så som pappa hade velat ha det. Lite mingel utanför kyrkan, varvid jag egentligen omedvetet tog upp farsans flagg, när jag pratade med tjejerna från hans jobb. De stackars små liven var helt förstörda och grät uppgivet, vilket jag visste att pappa aldrig hade velat se. Vi pratade lite minnen, och jag underströk vikten i att inte vara ledsna för hans skull, och att han hade daskat till var och en av dem personligen om han hade sett hur de betedde sig. Sakterliga vände vi de hängande läpparna till skratt, och tjejerna var helt överens om att jag var på pricken lik farsan till sättet. De tackade för uppmuntran, och medgav att det kändes mycket bättre, och jag var själv lugn och nöjd. Jag - och farsan - vill inte se några ledsna miner. Han var trots allt fri nu. Därefter fortsatte kvällen på en bar, med öl, skratt, fotbollssnack och tilltugg. Åter igen helt som den gamle gubben hade velat ha det.

Det kändes gott.

Lite drygt en vecka har gått sedan min pappa tog sitt sista andetag. Ett och ett halvt år efter att han diagnosticerades med leukemi, ett och ett halvt års kämpande som den tappre krigare han var, somnade han in. Men inte utan att slåss. Inte utan att hänga med armarna och ge upp. För han gav aldrig upp, oavsett vad. Han hade sina fel, han hade sina brister, men han ställde alltid upp utan att någonsin säga ifrån. Hur tungt han än själv hade det, så kunde man alltid räkna med honom. Alltid. Därför vet jag att han nu har tagits emot med öppna armar i landet där uppe. Men du ska veta, gubbjäkel, att du alltid kommer att saknas. Du kommer alltid att finnas med mig.

Tills vi ses igen.




31/7 1947 - 17/4 2011

Jag minns när jag var liten, och åkte ner till farsan på Mallorca varje sommar, och hur sista natten alltid var den mest ångestfyllda natten på året. Det var sista natten hos pappa, sista natten innan dagen kom som skiljde oss åt för de kommande tio månaderna. Sista natten som jag hade en chans att se honom, vara nära honom.

Jag hatade den natten.

Jag hatade den natten så pass, att jag vägrade sova. Jag ville inte att natten bara skulle svischa förbi och ta min pappa ifrån mig. Istället satt jag kvar på soffan, där farsan alltid sov, och höll honom sällskap. Var nära. Han somnade förstås, och så småningom föll jag också offer för John Blund. Men inte utan en kamp, och inte utan att jag lämnade pappas sida.

Den ångesten försvann när jag blev äldre, och lärde mig att acceptera att livet helt enkelt var så. Dessutom skaffade jag mig mitt eget liv, med familj och jobb och allt annat som vuxna människor skaffar sig, så jag hade en hel massa annat att tänka på än sista-natten-ångesten. Visst har det alltid varit tungt att åka hem från Mallorca, och lämna farsan åter igen, men det har inte varit lika ångestfyllt som när jag var liten.

Fram till nu.

Inatt är en sån natt. Utan att jag ens är där nere. Men ändå fylls jag åter igen av känslan att jag inte vill sova, för att morgondagen kommer. En morgondag som jag inte vill möta. Den här gången kommer inte morgondagen och tar ifrån mig min pappa för de kommande tio månaderna, utan den här gången kommer morgondagen och tar min pappa, punkt.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit två rader och sen suddat dem just nu, för jag vet inte hur jag ska få orden ur mig. Jag vet inte hur jag ska säga att cancern har vunnit, och att det nu med all säkerhet är fråga om timmar. Jag som trodde att allt var bra. Jag som trodde att det var en ljusning på väg. Jag som såg fram emot sommaren. Men så var inte fallet. Därför vill jag inte somna. Därför vill jag vara vaken så länge som jag kan och brotta undan John Blund så länge som jag bara orkar, så att inte morgondagen kommer.

För när morgondagen kommer, tar den min pappa ifrån mig. För gott.