words of a nut-case

Jag antar att de flesta av er känner till min hemliga nördiga sida, fotografin. Om inte, så borde ni skämmas och omedelbums bege er av till min egen webbsida, http://www.fotogeek.se.

NU!

Visst kan jag erkänna att jag är ganska nischad som fotograf, men det är mitt stuk. Natur och då gärna i närbild, det är vad jag gillar att fotografera. Detaljer, former, sånt som ögat kanske inte alltid lägger märke till när man är ute...det är där jag är i mitt esse.

Men för att få de bilderna, kan man inte bara stå raklång och sikta. Det är knappt att det duger med att ställa sig på huk. Oh no. Jag utmanar ödet. Eller så är det mer så att jag bara kopplar bort att jag ser ut som en total idiot när jag, som igår, ligger raklång på ett iskallt och småblött isblock ute vid havet. Eller att jag tar spjärn mot ett träd med ena foten, medan jag håller balansen på en sten med andra foten, för att sträcka ut armen så långt jag kan för att fota en groda på nära håll. Eller när jag springer ut på en stenstrand i meterhöga vågor och ett underlag som försvinner under fötterna på mig, för att fånga svallet. Och jag som trodde att mitt jobb bjöd mig på många underliga ställningar...

Ni må tro att det har kostat mig. Än så länge bara på kroppen, för det känns verkligen som ett workoutpass att fota som jag gör. För att falla tillbaka till gårdagen - jag var ute vid havet och klättrade på klippor som vattenpiskats och sedan frusit. Balansgång med sextusen kronor i händerna. Men när man har tagit sikte på ett objekt som ska fotograferas, då finns det inga hinder. Det glömmer man just där och då.

I alla fall tills man är klar, vänder sig om och inser att vägen tillbaka plötsligt har blivit tusen gånger värre. Vassa och glashala stenar, förrädisk och snötäckt is, flera meter mellan de olika avsatserna. Hur fan kom man dit man är?

Som sagt, jag är en hard-core fotonörd. Men det är min avkoppling från vardagen, jobbet och all annan skit där ute. Då är det bara jag, kameran och naturen.

Och min foto-kama sutra.