Dagen då jag blev gammal.
- "Man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"
Dessa ord kantade min barndom. Den där förbannade timmen. Åh, vad jag avskydde den. Jag kommer ihåg det som om det var igår - Mallorca, vi var ett stort gäng med vänner som samlades och åkte iväg till någon av de större stränderna, där vi campade en heldag med bord, strandstolar, lunch, dricka, mellanmål och allt man än kunde behöva för att vara på plats i säkerligen tio timmar.
Vi tog alltid plats i en talldunge, där vi kunde plocka fram och duka i skuggan under tallarna. Perfekt när man skulle äta. För mig fanns det inget mysigare än de utflykterna. Bada, bada, bada, leka i sanden, bada, äta och sen leka och bada vidare.
Men.
- "Man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"
Efter maten var det stopp på en timme. Inget bad direkt efter maten, utan vi tvingades vackert att ta det lugnt en timme så vi inte skulle få kramp väl ute i vattnet. Och visst, vem vill få kramp när man badar? Det var en långt timme. Förvisso lekte vi, sparkade boll och what not. Men vi ville bada. Varenda unge i sällskapet ville slänga sig i vattnet. NU! Men...en timme. Sommar efter sommar efter sommar.
Åren gick, och slutligen hamnade jag i den sitsen där det var JAG som var "värd" för dylika utflykter. Nu ingick jag i det lägret som körde bilen till stranden, som hade lagat del av maten, som vecklade upp bord och stolar, svor över de glömda handdukarna, medan den yngre generationen sprang runt och frågade när vi skulle äta. Nu var det jag som tog ett snabbt dopp, innan det var dags att duka fram och greja.
Och det är underbart. Det ska jag inte säga nåt om. Strandstolarna, de rangliga borden, alla Tupperwearburkar med mat och dylikt, flaskorna med dricka, sanden överallt...underbart. Allt detta ånjuts i skuggan under de alltid lika ståtliga tallarna. Efter maten vecklades stolarna bakåt och halvt ryggläge intogs. Aaaaaaah...så skönt. Varmt, men ändå en frisk havsbris. 3 - 2 - 1, och man hade kunnat sova som klubbad. Så skööööönt!
- "VI VILL BADA NUUUUU!!!" Lugnet i kroppen dödas lika fort som den infann sig. Självklart, de har inte samma vilobehov som vi vuxna har, så självklart hade de spring i benen. Men kom igen, inte nu. Nu har vi vuxna fällt bak stolarna, och vi vill ta det lugnt en stund. Sååå...
- "Näe, man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"
Innan jag ens hade hunnit avsluta meningen, insåg jag vad jag hade gjort. Poletten trillade ner. Allt föll på plats.
Och jag blev deprimerad.
Dagen då jag blev gammal.
Dessa ord kantade min barndom. Den där förbannade timmen. Åh, vad jag avskydde den. Jag kommer ihåg det som om det var igår - Mallorca, vi var ett stort gäng med vänner som samlades och åkte iväg till någon av de större stränderna, där vi campade en heldag med bord, strandstolar, lunch, dricka, mellanmål och allt man än kunde behöva för att vara på plats i säkerligen tio timmar.
Vi tog alltid plats i en talldunge, där vi kunde plocka fram och duka i skuggan under tallarna. Perfekt när man skulle äta. För mig fanns det inget mysigare än de utflykterna. Bada, bada, bada, leka i sanden, bada, äta och sen leka och bada vidare.
Men.
- "Man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"
Efter maten var det stopp på en timme. Inget bad direkt efter maten, utan vi tvingades vackert att ta det lugnt en timme så vi inte skulle få kramp väl ute i vattnet. Och visst, vem vill få kramp när man badar? Det var en långt timme. Förvisso lekte vi, sparkade boll och what not. Men vi ville bada. Varenda unge i sällskapet ville slänga sig i vattnet. NU! Men...en timme. Sommar efter sommar efter sommar.
Åren gick, och slutligen hamnade jag i den sitsen där det var JAG som var "värd" för dylika utflykter. Nu ingick jag i det lägret som körde bilen till stranden, som hade lagat del av maten, som vecklade upp bord och stolar, svor över de glömda handdukarna, medan den yngre generationen sprang runt och frågade när vi skulle äta. Nu var det jag som tog ett snabbt dopp, innan det var dags att duka fram och greja.
Och det är underbart. Det ska jag inte säga nåt om. Strandstolarna, de rangliga borden, alla Tupperwearburkar med mat och dylikt, flaskorna med dricka, sanden överallt...underbart. Allt detta ånjuts i skuggan under de alltid lika ståtliga tallarna. Efter maten vecklades stolarna bakåt och halvt ryggläge intogs. Aaaaaaah...så skönt. Varmt, men ändå en frisk havsbris. 3 - 2 - 1, och man hade kunnat sova som klubbad. Så skööööönt!
- "VI VILL BADA NUUUUU!!!" Lugnet i kroppen dödas lika fort som den infann sig. Självklart, de har inte samma vilobehov som vi vuxna har, så självklart hade de spring i benen. Men kom igen, inte nu. Nu har vi vuxna fällt bak stolarna, och vi vill ta det lugnt en stund. Sååå...
- "Näe, man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"
Innan jag ens hade hunnit avsluta meningen, insåg jag vad jag hade gjort. Poletten trillade ner. Allt föll på plats.
Och jag blev deprimerad.
Dagen då jag blev gammal.
Kommentarer
Postat av: cs
haha - precis min tanke.
säkert någon gammal regel från bondesamhället - så att barnen skulle hjälpa till och duka av och göra sysslor efter maten. Typ ta in hö eller något.
Alt. att du skriver - de vuxna vill ta det lungt.
Däremot är ingen form av kraftigare fysisk ansträning specielt skönt när man just ätit. Då vill jag smälta maten ett tag iaf.
Postat av: Susanne
men jag har inga fina bilder från Mallis, gjorde bara en snabb googlebildsök och det fanns inget snyggt, så det fick bli kreta.. :P sorry!
Trackback
