words of a nut-case

 

Dag två, med en sammanlagd sömntimmeräkning som kan räknas på ena handens fingrar. Efter att ha hållt i en smällare. Dvs - insomnia. Jag sover dick sen i tisdags.

 

Det var då jag fick höra om att Tobias barndomsvän hade gått bort i cancer, blott nio år gammal. Inte rättvist någonstans. Den här jävla sjukdomen börjar göra mig jävligt, jävligt less. Inte bara för att den är förbannat dödlig, utan även för att den skiter fullkomligt i vem den ger sig på. Ung som gammal, det känns som en förbannad rysk roulette, där vi alla turas om att snurra på trumman.

 

Men det stannar inte där.

 

Jag vet att det låter fel, men det finns sidoeffekter när folk drabbas av eller går bort i cancer. I alla fall hos mig. Det får min hjärna att börja gå på högvarv. På ett sätt som jag inte alls tycker om. Efter beskedet i tisdags, kunde inte min scumbag till hjärna låta bli att dra vissa paralleller. Tristan, den otroligt tappre killen, var lika gammal som Tobias. Hade fram till inte alltför länge sen levt ett precis likadant liv som Tobias. Skola, sparka boll, skrubba knät och gosa i sin pappas famn. För det är trots allt så - barn är egentligen kopior av varandra.

 

Därför var det svårt att inte dra paralleller. Jävligt otäcka paralleller. Där var mardrömmen i vaket tillstånd igång, och Daniel kunde kyssa en natts sömn farväl. Varken TV, internet eller mobil kunde sudda bort tankarna. Så fort jag försökte blunda, spelades skräckfilmen upp framför mina ögon.

 

Det blev en lång natt. Och det återspeglades på gårdagen. Jag kände själv att jag inte riktigt var den jag brukar vara, men det kanske inte är så konstigt. Sömn ska väl ändå vara till för att fräscha upp en och ladda batterierna. Igår blinkade mitt batteri på rött. Då vill jag bara isolera mig i mig själv.

 

Tog det slut där?

 

Självklart inte. En annan sidoeffekt av att bara höra ordet cancer, är att gamla minnen väcks till liv. Jag är en världsmästare på pokerface, det kan jag med blandad stolthet erkänna, men bakom masken döljer det sig något annat. De som känner mig, vet att jag inte pratar så mycket. När det stormar som mest, det är då jag är som mest tyst. Varför? Jag har alltid varit den typen som har ansett att om delad glädje är dubbel glädje, så måste även delad sorg vara dubbel sorg. Och varför i fan ska jag dra ner någon med min skit? Nä, då håller jag det helt för mig själv istället, drar på masken och låtsas som ingenting. Men bakom masken...

 

Dumt. Jag vet.

 

Så gårdagen och natten inatt spenderades med tankar och minnen. Pappa. Det är snart fyra år sen han dog, och stundvis får jag flashbacks från den helgen. Jag tänker ofta på honom, det är inte det, men då och då kryper de där minnena fram som ger mig en knut i magen, en klump i halsen och svidande ögon. När jag äntligen hade lyckats skaka av mig en förälders värsta mardröm, kom då dessa tankar fram istället och anordnade en uppskattad efterfest. Och den efterfesten höll i sig under hela kvällen och natten. Jag trodde att det skulle hjälpa med att åka hem till en kompis och spendera heeeeela jäääääävla kvällen på att fixa hennes dator, men icke. Tankarna och minnena gnagde där.

 

Samtidigt ska jag väl här även skicka en liten känga till min bror. Jag älskar min bror, och jag kan döda för honom. Absolut. Men igår hade han sån skön tajming, att man skulle vilja sparka honom på smalbenet. Det är inte ofta vi pratar - PRATAR. Med det menar jag alltså att vi pratar på telefon (eftersom vi bor 55 mil ifrån varandra och ses typ två gånger om året), och inte bara ägnar oss åt cold-talk på mobilen via Whatsapp. Vi pratar så sällan, att jag inte ens kommer ihåg när vi sist gjorde det. Anywho. Igår ringde han mig, strax före lunch. Och om han ringer, då svarar jag. Oavsett när eller var. Han ville ta kål på lite tid medan han var på väg till ambassaden för att fixa fullmakten som han ska skicka till mig. Visst, no problems.

 

Men så berättade han att han och hans fru hade pratat med ett medium häromdagen. Okej, och där började jag direkt förstå att han slutligen har förlorat vettet och blivit ett nut-case, precis som sin bror. Sen följde en timmes samtal med kalla kårar, gåshud och ståpäls. What the actual fuck.

 

De hade inte sagt mycket mer än sina namn till det här mediet. Det bör även tilläggas att de gjorde detta över telefon, så att mediet inte ens kunde läsa deras kroppsspråk och ansiktsuttryck. Så hon hade alltså inte mycket att gå på, men ändå lyckades hon på något obskyrt sätt pricka både det ena och det andra.

 

Till att börja med, fick hon kontakt med en äldre herre. En ståtlig, djupt troende, välklädd herre. En herre som nyligen gått över till andra sidan, men gjort det med lycka och en känsla av lättnad. Hon såg honom som något yngre än vad han egentligen var när han gick bort, hon såg honom någonstans runt 70-årsåldern. Han strålade av stolthet, en stolthet över vad han har åstadkommit och vad han har och har haft. Men främst av allt - han var lycklig. Lycklig för att han äntligen var tillsammans med sitt livs kärlek igen. Han kunde inte sluta att prata om denna kärlek.

 

Farfar.

 

Han gick bort strax före jul, och han gjorde det på de mest fridfulla av sätt man kan göra det. Gick från soffan till sängen, la sig bekvämt, tog två djupa andetag och sen var det klart. Farfar var en människa vars livsglöd var just stolthet. Se alltid till att vara stolt över det du gör, brukade han säga. Och med hans 94-åriga livsfacit i hand, så gjorde han förbannat mycket att vara stolt över. Han talade alltid gott om sin karriär, om hur han alltid levt ett rent och hälsosamt liv, och om hur hårt arbete leder till framgång. Framgång var också ett av hans nyckelord. Så det förklarar vad mediet såg. Kronan på verket var sen att han nu äntligen fick träffa sitt livs kärlek igen. Farmor. Hon gick bort när jag var en liten grabb, jag kan inte ha varit mycket äldre än fyra-fem år när det hände. Gör matematiken...dryga trettio år sen de träffades. Jag hade också varit som en kalv på grönbete. Och ja, farfar var trogen katolik.

 

Där insåg jag att det kanske inte var så mycket mumbo-jumbo med medier trots allt.

 

Utöver det, fick mediet även kontakt med de levande. Den här biten var lite weird. Hon frågade brorsan om hans mamma hade problem med sina ben. Wtf? Var kom det ifrån? Och framför allt - hur fan kunde hon veta det? Mamma har MS, och som nervsjukdom har det förstås satt sig på hennes förmåga att förflytta sig. Hon har svårt med balansen, och tar sig fram med hjälp av en käpp eller genom att hålla i sig i någon. Ännu en grej som mediet prickade rätt bra. Och hon lät även hälsa att det mamma skulle må bäst av, det som skulle hjälpa henne mest, var att vi träffades och hördes oftare.

 

Precis de signaler som mamma själv skickade senast häromdan när vi pratade.

 

Ja, det här började ju kännas lite "läskigt". Hur kan man ens...? Men det räckte inte där. Sen hade hon även frågat brorsan om han själv hade problem med halsen. Och där hade han blivit stum. För i förra veckan var han just på sjukhuset för att göra en gastroskopi och undersöka vad det är som spökar med hans mage och svalg. Mediet berättade att det inte hade något med magen att göra, utan att det var mer stressrelaterat. Hon kände av att han har haft en förbannat stressig period, vilket även där stämde spot on. Bygge av hus, en ny granne som dragit honom till domstol, jobb, familj och allt sånt som hör till...ja, det är bara en tidsfråga innan han kraschar helt. Det sjuka var dessutom att det här mediet kände av att det var något med en granne. En granne som gärna bråkar med allt och alla...precis som det är på riktigt.

 

På frågan om det var någon annan som de ville att hon skulle försöka ta kontakt med, svarade brorsan att han gärna hade velat se om hon kunde få tag i pappa. Och även här blev det...lustigt. Hon kände nämligen av en man, men som dock höll sig i bakgrunden. Han vill inte riktigt träda fram och prata. Detta förklarade hon med att det kan förekomma att man blir sådan när man inte har förstått eller accepterat att man har gått över till andra sidan. Det kan vara ett plötsligt dödsfall, till exempel. Trots att pappa var sjuk, så tror jag inte att han var helt inne på att han skulle dö. Så det kan förklara saken. Samtidigt får man väl även tillägga att pappa alltid var den typen som sa att allt var okej, även om man såg på honom att det inte alls var okej. Han var, precis som sin yngste son, helt enkelt usel på att prata. Det låter ju onekligen som att det var pappa hon kände av där. Och mitt upp i allt, lät den äldre herren hälsa att de tar hand om honom och "bearbetar" honom för att förstå vad det är som har hänt. Farfar i ett nötskal.

 

Slutligen nämnde brorsan något som han misstänker var en miss från mediets sida, men som för mig var spiken i kistan. Hon kände av ännu en levande närvaro, något som hon identifierade som hans bror. Hon kände av att hans bror hade det ganska tungt just nu, och att han inte alls mådde bra men ändå inte pratade om det då den här brodern är den typen som inte brukar prata så mycket. Det här var något som brorsan inte riktigt förstod och avfärdade som en liten miss från hennes sida, eftersom han ser mig som i full harmoni och som alltid pratar om allt och ingenting.

 

Heh.

 

Just den här grejen fick det att krypa i hela mig. Och när brorsan frågade för att vara säker, ja, då svarade jag förstås att allt var hunky dory, och skrattade bort hennes stolpträff...helt enligt manualen. Jävla medium, gå där och försöka röja mig.

 

Så detta samtal med brorsan hjälpte till att spinna igång min hjärna på områden jag gärna hade låtit bli. Men nejdå, istället gick jag då som sagt hela kvällen och natten med tankar om pappa, farfar, ungarna, mig själv, livet och allt som bara vägrade låta mig få ro och sova. Igen. Så idag kan jag inte heller lova att jag kommer att vara rolig, eller ens vettigt sällskap för den delen. Jag sitter i min bubbla och håller mig out of peoples' way.

 

Typ.