The faces of Facebook.

 
Oj, hur länge sen var det jag egentligen satte mig ner med datorn i knät och tog mig lite tid för att skriva ett vettigt inlägg här i bloggen? Ett såntdär inlägg, där jag sörplar på en kopp kaffe och tar fram min allra djupaste anda för att  trumma som hypnotiserad på tangentbordet. Det måste ha varit år och dag sen. Well, idag är inget undantag. Bloggen heter inte Words of a nut-case för att jag skriver kloka saker, right?
 
Jag är bat shit crazy och jag älskar det.
 
Det var öringfiskepremiär idag. En strålande underbar dag, där jag har fått umgås med mitt spö och mina tankar. Självklart är det just då som min allra mest sjuka sida tittar fram. Eller näe, kanske inte den allra sjukaste...de som känner mig vet precis hur min allra sjukaste sida är.
 
Den är sjuk.
 
Nä, idag vandrade mina tankar iväg till det sociala nätverket Facebook, och hur man lustigt nog kan kategorisera människor i vad jag vill kalla för olika Facebook-kategorier. Människor som bara skriver en enda typ av inlägg, som aldrig kan variera sig eller vara allsidiga. Låtom mig förklara de för mig detekterade olika kategorierna här nedan.
 
 
* Hypokondrikern.
Inläggen handlar om hur man har ont på än det ena efter det andra stället. Migrän och illamående förekommer oftare än uttrycket "Ja, näe...öööhm..." i en intervju med en Zlatan Ibrahimovic. Incheckningar på akutmottagningar, vårdcentraler och apotek duggar så tätt att man börjar tro att personen har klippkort på platsen.
 
En såndär människa man helt enkelt undrar hur den har överlevt ända fram till detta 2000-tal. Och framför allt undrar man hur jävla illa det verkligen kan vara, när man ändå kan dela med sig av det på Facebook. "Aj, jävlar! Där kickade min migrän in! Jag gömmer mig under täcket i ett mörkt rum och tar fram mobilen med en skärm som tusen solar och berättar för alla hur ont jag har!"
 
Gud, vad ni ger mig huvudvärk.
 
 
 
* Crazy cat-lady.
"Jag har en katt. Titta på min katt. Titta på den! TITTA PÅ DEN!" Alla känner vi någon. Och där jag väljer djurformen katt, kan denna bytas ut mot precis vilket annat vanligt förekommande djur som helst - hundar, kaniner, hamstrar, hästar, marsvin, getter, alligatorer och motorsågar. Okej, vissa förekommer kanske oftare än andra. Framför allt katter och hundar. Jag har redan sen tidigare ett visst tänk vad det gäller hundägare vs hundmänniskor (leta efter inlägget här, jag orkar inte), men detsamma gäller även övrigt djurfolk. Såna som inte riktigt har hierarkitänket i sitt hem med sitt djur, utan behandlar djuret som om det vore ett eget litet barn. Och det syns på Facebook. Bild efter bild efter bild efter bild på en katt, i olika "gulliga" lägen. På matbordet, på soffbordet, på soffryggen, på filten, på golvet, på filten på golvet, på lådan, i lådan, på rygg, på mage, framför tv'n, bakom tv'n, i mattes snickartofflor och i tvätthögen.
 
OKEJ! Vi har fattat det! Du har ett djur. Facebook tackar dig innerligt för att vi får veta hur din katt ser ut när den bajsar, vad den gillar för mat, hur den rullar runt efter att ha ätit kattgodis, vilka skor den tycker smakar bäst och för att vi nu till och med vet namnet på vartenda individuellt hårstrå på ditt djurs kropp.
 
Jag kan få din hund att låta som en katt, och din katt att låta som en hund. Utmana mig inte.
 
 
 
* OAG - Overly attached girlfriend.
Kör en sökning på Youtube efter OAG. Jag kan utlova skratt. Förvisso med svettpärlor i pannan, men skratt ändå. Det tragiska är att såna flickvänner finns på riktigt. Och på Facebook är de inget undantag. Då tänker jag alltså på såna som digitalt pinkar in sitt revir. Sin pojkvän, alltså. De som MÅSTE visa att de har en pojkvän. Antingen för att hålla andra tjejer borta från honom, eller för att helt enkelt visa att man inte sitter ensam på kvällarna och äter filmjölk på soffan framför Antikrundan.
 
Inläggen följer ett förvirrande tragiskt mönster - alla ska innehålla en anknytning till pojkvännen. "Jag har så tråkigt på jobbet, men om fem timmar får jag träffa min underbara pojkvän! <3", eller "Morgonmys i sängen tillsammans med pojkvännen! <3", eller "Idag ska jag och min älskling åka till Bilprovningen och besiktiga bilen.", eeeeller "Jag höll på att bli påkörd av en taxi idag, när jag gick på ett övergångsställe på Avenyn, men då tänkte jag på min underbara pojkvän. <3"
 
Now, let's turn it up a notch. För er som inte kan engelska så bra - låt oss ta det en nivå högre. Taggar. Åhåjo, man kan ju tagga folk på Facebook, och självklart är det ett perfekt verktyg för flickvännen att faktiskt bevisa att man inte bara hittar på en massa tragisk smörja. "Sitter på tåget med älsklingen - with Kalle Pojkvän at Tåget till Stockholm", eller "Kisspaus på jobbet, äntligen! - with Nisse Älskling at Bäverns förskola", eller den givna vinnaren "God natt alla! - with Pelle Hjärtegryn at I vår goa säng". Ärligt talat - hade jag haft en sån flickvän, så hade jag fått panik. En sån som måste nämna mig precis hela jävla tiden, på ett socialt medium som om jag vore nån jävla katt? Kom igen!
 
Jag sitter hellre ensam på min soffa och runkar med smulor efter grillchips och ostbågar i händerna, medan jag tittar på Mythbusters. 
 
 
 
* The name-dropper.
Name-dropping är ett roligt fenomen, där personen i fråga verkar tro att man blir viktigare om man samlar på namn att släppa framför folk. På Facebook utspelar det sig i form av taggar, precis om med ovan nämnda pojkvänner, i precis allt man gör. Strunt samma om man är på resa, konsert, sitter vid ditt middagsbord eller på skithuset - någon måste taggas. "Filmkväll! - at Min soffa, with Pia, Fia and 13 others", eller "Tack för en jättemysig fikastund idag! <3 - with Lotta, Potta and 54 others".
 
Ja, ni fattar poängen. Vad man än gör, så ska man släppa ett gäng namn för att visa att man har vänner att umgås med. Eller umgås? Det verkar inte vara något krav för att tagga. Det räcker med att man tänker något, så kan man tagga folk. "Sitting on the toilet, trying to poo. I only farted, but thinking of you. - with Kalle Pojkvän", eller "Åh, vad det var kul på konfirmationslägret för femton år sen... - with Nisse, Pisse and 97 others".
 
Alla mina namn här är påhittade, är mitt argument invalid då?
 
 
 
* God morgon/god natt-spöket.
Som ett brev på posten - varje morgon möts man av ett "God morgon alla!", likaväl som man på kvällen ser ett "Dags att sova, god natt alla fina!". Trehundrasextiofem dagar om året, följs detta mönster som solens upp- och nedgång. Notera då dessutom det lilla tillägget på nattningen, "...alla fina." , som ett tillägg för att locka till sig fler svar. Noterbart med dessa människor, är att de i nio fall av tio är såna som inte skriver något som helst annat under hela dagen. God morgon och god natt. Inget mer, inget mindre. Lika anonymt som Petra Medes kändisskap i resten av Europa.
 
Det absolut skönaste med dessa inlägg, är att de trots att de är tråkigare och mer förutsägbara än Djurgårdens hockeyförening, så drar de till sig svar från praktiskt taget varenda människa som läser inlägget. Behöver jag ens säga att elva av tio av dessa inlägg kommer från kvinnor?
 
Om Facebook någon gång kunde göra en BRA förändring, så hade jag önskat att man kunde knyta sin väckarklocka till specifika användare.
 
 
 
* Föräldrar.
Nej, nu menar jag inte den pinsamma typen, där våra egna föräldrar är ute på Facebook och kommenterar våra inlägg med ett random "Älskling, jag hittade en kondom under gästsängen här efter att du var och hälsade på i helgen. Ska jag skicka den på posten? Puss och kram, mamma." Kan vi komma överens om att låta den kategorin gå oberörd? Stoppa den i en låda, stänga lådan, svetsa igen lådan, vira in lådan med kedjor, hänga ett hänglås på, doppa den i epoxy, binda på en massa tyngder och kasta ner i Marianergraven?
 
Bra.
 
Nu tänker vi istället på kategorin Crazy cat-lady, och byter ut valfritt djur mot en unge på riktigt. Ja, jag tar själv massor med bilder på mina ungar, och vissa av bilderna hamnar till och med på nätet i form av Facebook eller Instagram. Guilty as charged. Men då är det bilder som har ett visst underhållningsvärde. Som när min store grabb drog säsongens första öring idag. Före mig. Ungjävel. Eller som när lilleman häromdan somnade sittande i soffan med iPaden i knät, och höll fortfarande kvar den som om han tittade på sitt klipp. Det är guld.
 
Men bilder som visar vad ett barn äter till frukost, lunch, mellanmål och middag, dag ut och dag in...det är inte lika kul. Eller att för femtioelfte gången se ungen iförd sin fina rosa klänning, sittande på sängkanten med ett ansiktsuttryck där ungen själv säger att folk inte bryr sig längre...yeah, get the hint. Det är skillnad på bilder och bilder, man måste lära sig detta för att inte bli en jävla plåga. 
 
Jag vet att en kamera idag är billig, men en psykolog tar fortfarande flera tusen kronor i timmen. Tänk på det.
 
 
 
* Festprissen.
Har den här människan ens en lever kvar? Dag ut och dag in, läggs det upp bilder på dagens första, andra, sjunde, trettonde och sextioelfte grogg. Och däremellan följs inläggen av nedräkningar till nästa fest. Som Veronica Maggio sjunger - hela helgen blev en fest. Resor? Absolut, även festprissar gillar att resa. Kommer de ihåg något? Inte ens med hjälp av alla bilder de lägger upp. Krog efter krog, grogg efter grogg, dansgolv efter dansgolv. Var det Kanarieöarna? Grekland? Thailand? Mjölby?
 
Fan vet, men "jävlar vad full jag var..."
 
 
 
* Dagboken.
Förra kategorin var av förståeliga skäl rätt så kort. Den här har potential att bli raka motsatsen. Men jag ska försöka hålla mig kort. Det handlar nämligen om de som använder Facebook som en egen dagbok...där hela världen vet var nyckeln till det lilla fjolliga hänglåset ligger.
 
"Idag har jag gått upp och ätit en god frukost bestående av ett kokt ägg, yoghurt, Kellogs special K all bran, en grov smörgås med kalkon och paprika, och ett glas med apelsinjuice utan fruktkött. Efter det tog jag en lång dusch, klädde på mig och gick ut. Invigde mina nya vita sneakers, fy sjutton vad fina de är! Därefter åkte jag till stan, där jag tittade på lite kläder till middagen hos Lotta och Kalle. Sen handlade jag mat till middag imorgon, innan jag gick förbi Systembolaget och köpte en flaska vin. När jag kom hem, hade katten vält omkull en vas, och det låg vatten över hela bordet. Bla bla bla, bla bla bla bla, bla bla."
 
Ni fattar hur långt jag skulle kunna skriva, va? Men på grund av tidsbrist och dåligt väder, väljer jag att klippa där för att helt enkelt konstatera att...wow, undra på att skövlingen av våra regnskogar har tagit sån fart, med tanke på hur många intresseblock det beställs. Jävla Facebook.
 
 
 
* Den förvirrade moralisten.
"Nej till bron! Nej till bron! Ingen bro! Ingen bro!" Klassisk sketch med Robert Gustafsson. Men de finns på riktigt - den här typen av människa som helt plötsligt stödjer tillfälliga miljöjippon som exempelvis Earth Hour, för att det är åh så viktigt att väcka medvetenhet om miljönhotet. Men duuu...din dator, din telefon, din tv, dina bananer och din bil är precis lika stora miljöbovar som lampor, eller vilken annan tillfällig sak du vill "öka medvetenhet om".
 
En timme om året, släck lamporna en timme om året när någon har hittat på att man ska göra det. Annars är man en miljöbov och bör brännas på bål! En timme, en specifik tidpunkt på en specifik dag. Sen kan du gå och köra dina bensinmotorer, köpa dina bananer som har odlats på skövlad mark (skog som skövlats för att trycka intresseblock?), äta din fisk som fiskats i våra hav, skeppats till Asien för att packas, och skeppats tillbaka för att säljas i affär - det händer på riktigt, använda datorer/tv/mobiltelefoner till förbannelse, och spotta ut ditt tuggummi på marken resten av året. Men om du inte släcker lamporna klockan 20:30 lördag den 23/3...då kommer vi att leta reda på dig och dina kära.
 
Att släcka lamporna en timme om året, är ungefär som att gå fram till en husbrand och pissa på knuten. Inte ens tanken är god.
 
 
 
* The grumpy old fart.
Min kategori. Jag erkänner att jag sållar mig i det här facket. Facket där stor del av inläggen går ut på att hytta med näven i bästa Abraham Simpson-stil, åt precis allt och alla. I normala fall gör i alla fall JAG det med glimten i ögat, och en stor dos humor. Ungefär som det här inlägget rent generellt. Men ändå på allvar. Jag tror att det kan kallas för sarkasm.
 
För visst fan går vi alla och retar oss på småsaker? Men majoriteten av er är för svensson för att våga säga något om det. "Folk kommer att tycka att jag är en gnällspik då..." En gnällspik? För att man belyser sanningen? För att man lyfter upp saker som är helt åt helvete fel, hur små de än är? Wow...nu låter det här som på jobbet. Well, sån är jag i alla fall - jag räds inte att prata när jag ser att något är fel. Likaväl som jag kan säga att en solnedgång är fin, kan jag säga att folk är skithuvuden som inte blinkar ut ur en rondell. Båda observationerna är sanna, med skillnaden att den ena är positivt betonad, och den andra är negativt laddad. Men det gör den inte mindre sann för det? Och kan man då klämma in lite sarkasm i dessa negativa observationer, som då oftast gör dem lite roliga och lättare att hantera...why not?
 
Ett gott skratt förlänger livet. Mer tid på denna jord full med scumbags. Yay.
 
 
 
* Göteborgaren/filosofen.
Hur tar en mexikanare farväl? Han säger "Tacohej".
 
Så lamt att man nästan får lust att klösa ut ögonen och kasta dem på skärmen. Det är förvisso sån humor jag älskar, så personligen har jag inget emot dessa. Men det finns de som avskyr dylik humor, och när man då är en Facebookare som BARA skriver usla skämt som får en att gråta, då kan jag tänka mig att det finns både en och en annan skärm med blöta ögonmärken på. Ett och ett annat lamt skämt måste man självklart bjuda på, men när ens Facebooksida ser ut som en textad version av "Sveriges roligaste klipp"...mjae, då måste man nog anstränga sig lite mer.
 
Samma sak gäller de som bara vräker ur sig en massa kloka ord. Eller ja, letar efter en massa passande kloka ord på internet, klipper och klistrar och presto - "Den som spar, han har"...typ. Yeah, okej, vi har förstått att ni kan använda internet och hitta en massa roliga och kloka saker att dela med er. Vackert? Ja. Schysst? Absolut. Varierat? Njaaaaae...
 
Bättre en task i handen än ett uselt inlägg i loggen.
 
 
 
* Hashtaggaren.
#facebook#är#inte#instagram#eller#twitter#eller#något#annat#moroniskt#socialt#nätverk#som#lever#på#att#vara#en#databas#för#nyckelord#som#nu#ändå#har#tappat#sin#mening#när#man#har#gjort#precis#vilket#jävla#ord#som#helst#till#en#hashtag#och#således#dödat#hela#vitsen#av#ordet#nyckel#i#nyckelord
 
Seriöst. Ännu värre blir det när man dessutom börjar slå ihop flera ord till en enda hashtag. "Hårt pass på gymmet idag, jag helt slutkörd! #orkarinteröraettfingermerpårestenavdagen"...va? Jag kallsvettas av att tänka på hur framtidens människor kommer att finna lämningar av vårt nutida folk, och studera våra hashtags som vi idag studerar egypternas hieroglyfer. Nä, men på allvar - jag kan verkligen se Indiana Jones den femtiotredje stå i ett "tempel", eller som vi idag kallar det - Överskottsbolaget, med ett block (digitalt, förstås) och harkla fram ljud i ett försök att tyda våra hashtags.
 
#i#dont#want#to#live#on#this#planet#any#more
 
 
 
Ja, jag har säkert glömt av både en och två kategorier...men efter två timmars skrivande, är min hjärna rätt så mosig. Det är fan inte lätt att vara sarkastisk med humor, ska ni veta! Och ni som nu har läst detta lär förmodligen skaka på huvudet och inte aaaalls känna igen er själva i detta, trots att ni säkert kan peka ut både en och en annan som passar in i dessa kategorier. Men frågar ni mig, så kan jag peka in praktiskt taget var och en av er (ja, mina vänner i alla fall). Och som säkerhet, har jag redan erkänt vilken kategori jag placerar mig själv i. Så ni kan inte komma med några "Ja, men du då...!". Ha! Fuck you.
 
Nu går jag och lägger mig. Over and out.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0