Daniel, en svärmormorsdröm?


För ett tag sen plingade det till i min inbox. Jag hade fått en kommentar på ett inlägg här i bloggen, från en kille som skriver för en av de större veckotidningarna här i landet, och han ville skriva en artikel i tidningen om ovan nämnd situation.

Kändes inte det konstigt då?

Jag får erkänna att jag var lite tveksam till en början. Varför ville någon skriva om mig och turerna kring farsans död? Vad var det för intressant med det? Ville jag verkligen dela det med halva Sverige? Och framför allt - vad skulle brorsan säga? Han har ju som sagt tagit farsans död riktigt hårt, och jag var osäker på om han skulle uppskatta att det plötsligt skrevs om det i en veckotidning.

Men efter lite moget övervägande - och ett snack med just brorsan - bestämde jag mig för att trots allt tacka ja till en sittning. Why the hell not? Jag skäms inte direkt, och jag har inte heller några problem att prata om farsans död. Och om det kan "underhålla" någon där ute, så so be it.

Sen kom dock lite skador, sjukdomar, jular och andra dumheter i vägen, så det drog ut på tiden. Men igår var det så dags, den där luckan i kalendern klaffade, och vi tog tjuren vid hornen. Eftermiddagsljus och stadsmiljö blev det perfekta scenariet för några foton på mig tillsammans med ungarna. När fotosessionen var slut, förflyttade vi oss till ett av stans alla caféer och intog en liten fika och pratade vidare om allt och ingenting. Men främst om min relation till farsan, turerna kring hans död, och hur det sedermera har påverkat mig som förälder och min relation till grabbarna. Det blev en lång och intressant sittning. Att sitta och prata något så pass "intimt" med en helt främmande människa, det hör inte till mina vanligheter. De som känner mig vet att jag sällan pratar på djupet. Men nu var det så, och det kändes helt okej.

Så där är vi nu. Playing the waiting-game. Jag ska få ta del av utkastet, bilderna, och se om det är godkänt för tryck. Sen är det pressen, och inte mindre än 200.000 upplagor av denna tidning som skall tryckas och skickas ut för allmän beskådan. Då jävlar, mina vänner, ska det snyftas i varje frisörsalong, vårdcentral och tanthem.

För handen på hjärtat - veckotidningar hör till tanter i övre medelåldern och uppåt. Intet ont menat med det, även de måste ju få läsa på om saker som intresserar dem. Vi i de yngre generationerna fyller vårt skvallersociala hål med internet, Perez Hilton och Facebook, men det är föga troligt att Beata 72 sitter på nätet. 200.000 upplagor, som läses av ett snitt på tre personer per upplaga...ja, det blir i runda slängar en 600.000 personer som kommer att läsa min story. Och förmodligen är större delen av dessa äldre damer.


Plötsligt slogs jag av bilden där tanter vänder sig efter mig och blir som fnittriga små flickor.


Vad har jag gjort?







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0