words of a nut-case

Nu får det räcka. Dryga sex veckor (som nästan hinner bli sju) får vara mer eller mindre nog. Operation och sjukdomar och what not, nu ballar jag ur på allvar om jag ska sitta hemma mycket mer. Så på torsdag återgår jag officiellt i tjänst...om så bara sittande inne. Det är ju inte direkt att jag kan köra bil eller något av de andra fysiskt krävande aktiviteterna mitt jobb kräver av mig när jag är där ute.

Men jag får komma ut. Det är det som är det viktiga. Att komma ut, träffa folk, se solljuset, andas frisk luft, vara social och framför allt röra på mig. Yeah, då kan det nog vara okej att "bara" sitta inne på huset och jobba. Det finns alltid telefonsamtal att ringa, papper att vända och bord att lägga upp foten på. No worries.

När jag blickar tillbaka på den här tiden som har varit, så är det nästan som att komma tillbaka från en semester. En väldigt, väldigt, VÄLDIGT tråkig semester förvisso. Det känns som att det var igår som jag vaknade upp på britsen på sjukhuset, efter att ha drömt att jag glömt delge en kollega viss viktig information. Jag vaknade med ett ryck...följt av ganska ordentligt rejäl smärta i foten. Då kom jag på var jag var nånstans. Luddig, dåsig men ändå öm. Och nu sitter jag då alltså här, sex dryga veckor senare och tittar tillbaka på det som varit.

Lappsjuka.

Det är allt jag har att säga. Måtte jag fanimej hålla mig hel och frisk till den dag jag lämnar in, för det här är något jag inte vill göra om. Folk skrattar, rycker på axlarna och tycker att jag överdriver. Ja, för att ni jävlar inte har varit med om detta. Så kyss mig nånstans där solen inte skiner och håll era kommentarer för er själva. Jag tänker i alla fall inte göra om det här, för det är bland det värsta jag har varit med om. Topp fem.

På torsdag är det dags. Då jävlar.