Lappsjuka.
Lappsjuka är per sé ingen sjukdom, men ändå är det ett tillstånd som inte är att leka med. De som någon gång har drabbats av den, vet vad jag menar. Ni som inte har det, tacka er lyckliga stjärna.
När jag opererade foten, trodde jag i min enfald att jag skulle kunna jobba igen direkt efter en helgs vila, om så bara sitta inne och jobba. Yeah, right. Jag hade så jäkla ont i ett par veckor, att jag knappt visste vad jag hette. Så jobb var out of the question.
Nu har den värsta smärtan lagt sig, även om jag stundvis fortfarande har rejält ont. Sen ska vi inte prata om att foten fortfarande är svullen som en fotboll. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten, och fick där underbar motivation - först av allt får jag fortfarande inte göra någonting alls, åtminstone månaden ut. Det enda jag får göra, är att då och då ta av mig helvetepjäxan och vicka lite på foten och tårna. Men bara lite. Någonstans runt månadsskiftet ska jag till doktorn, och då kommer han att avgöra hur pass jag fortsättningsvis får belasta och anstränga foten. Men tills dess - "sitt still, ha foten i högläge så ofta som möjligt och rör dig absolut så lite som du kan."
Tack.
Ett annat roligt besked jag fick hos sjukgymnasten, var att jag kan räkna med en 6-9 månader innan jag är relativt fit for fight igen. Sex till nio månader! Hejdå vårens löpträning. Hejdå vandra i vårskogen. Hejdå typiska-mig-fotoresor. Snacka om en spark på smalbenet.
Men det är inte för att jävlas. Jag har fått förstått för mig att kollegorna på jobbet har börjat undra var jag är, och varför jag inte har kommit tillbaka än. Och det är inte för att jag är slapp, tro mig. Lappsjuka är inte att leka med, som sagt. Men nu har såväl läkare som sköterskor och sjukgymnast sagt samma sak allihopa - ligament, det som jag har haft sönder och opererat fast igen, är otroligt skört och speciellt efter en operation/reparation. Om man belastar eller på annat sätt påfrestar det, kan det väldigt VÄLDIGT lätt gå upp igen, så tvingas man göra om allt på nytt.
Och det är jag inte vidare sugen på.
Jag har en gammal kollega, vars fru gjorde en liknande operation för ett tag sen. Hon var dock snabb med att komma upp på banan igen...och nu har hon fått opereras om inte mindre än FYRA gånger. Jag vägrar.
Så jag blir hemma den tid de lästa säger åt mig att vara hemma, även om det håller på att få mig att klättra på väggarna. Lappsjuka, som sagt. Att sitta instängd här hemma 24/7 är inte alls roligt längre. Teven suger, jag har varat alla spel, internet har bara SÅ många sidor innan det blir tråkigt, och mitt lilla projekt är svårt att finna motivation till.
Så snart händer det, jag bara vet.
