Poker face.


Okej, så det är ganska uppenbart att jag i mitt jobb träffar både en och femtioelva människor dagligen, i angelägenheter av varierande karaktär. Och för vart enskilt jobb måste jag vara "nollställd" och bemöta personen/personerna på deras nivå, utan några som helst spår av tidigare jobb. Detsamma gäller även den privata Daniel, denne får inte skina igenom när jag är ute på jobb.

Därför har de senaste dagarna varit lite utmanande. Det totala brytet efter farsans död skiner fortfarande med sin frånvaro, vilket förvisso är helt okej för mig. Däremot gör sig minnet påmint lite då och då, och totalt utanför min kontroll. Det kan vara en låt på radion i bilen, det kan vara ett ord någon säger, det kan vara ett visuellt minne, eller så poppar något helt enkelt upp där i huvudet. Och då fryser jag till, om så bara för någon sekund. Men det är verkligen som att man trycker på pausknappen.

Lyckligtvis har det än så länge bara hänt på kontoret...eller det mobila kontoret (firmabilen, that is), vilket är "skönt" det. Väl framme på ett jobb är det arbetsfejset på, eller det då berömda poker face - göra sitt jobb, och göra det sådär bra som bara jag kan göra det.

Bra? Dåligt? Well, jag kan inte gärna få brytet och bara mentalt försvinna mitt upp i ett jobb, så så sett är det ju rätt så bra. Now - opressed emotions, vad säger psykologin om det? No good.

Fuck, jag behöver semester.

Ursäkta språket, mamma (nytillkommen läsare, välkommen till din sons okända sjuka hjärnhalva), men så går det till här.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0