words of a nut-case

Jag har insett att jag inte riktigt har gett mig tillfälle att rasa ihop efter pappas död än. Braka ihop, trilla omkull, lägga mig ner och skrika, sparka, svära och framför allt gråta. Och sen bara skita i världen den tid som det behövs.

När jag kom hem från Spanien, efter begravning och allt runtomkring, var jag direkt upp på hästen och började jobba igen. Och sen dess har livet fortsatt i sin vanliga lunk, med allt vad jobb, fritid, vänner, barn, hem och så vidare innebär. Nu har dessutom sommaren kommit på allvar, vilket i sin tur innebär utflykter, umgänge, grill, fiske och så vidare. Jobbar jag inte, så är det alltid något på agendan. Sånär som på de två dagar jag låg helt utslagen med en helvetisk förkylning...som inte riktigt har släppt än, om jag ska vara ärlig.

Under tiden som livet fortsätter i casa Andersson, så blir jag ändå konstant påmind om pappa. Det kan vara ett foto, en pryl, ett minne, en sång eller något som någon säger. Hur som, så blir jag dagligen påmind. Alltid är det något, och varje gång är det precis samma knytnäve i magen. Senast idag satt jag och tänkte ta ett foto på vår strålande sommar och skicka det som ett MMS till pappa, till exempel. Såna lapsus får jag flera gånger om dagen, då det är något jag tänker att "Det här måste pappa se", eller "Undrar om pappa..." och så vidare. Pang. Knytnäve i magen. Men då är det oftast inte läge att bryta ihop, eftersom det är mitt upp i något annat där min närvaro "krävs"...så oftast blir det bara att jag "försvinner" i ett par sekunder, och sen skakar jag av mig det lika snabbt igen.

Men även när tillfälle ges, så kan jag ändå inte bryta ihop. Häromnatten var jag med om en magisk, men ändå vidrig stund, exempelvis. Magisk i form av att jag är säker på att pappa hade ett finger med i spelet, men vidrig för att det bara var en dröm. Jag drömde att pappa levde igen, trots allt detta som skett. Ja, redan där borde man ju fatta att det var en dröm, men jag greppade inte det just då. Pappa låg förvisso på sjukhuset, men han levde, och vi pratade om allt som har varit. Vi pratade om den hektiska helgen då han dog, om den sinnessjuka bilresan från Stockholm, via Kungsbacka, Malmö, Köpenhamn, Berlin och slutligen till Palma, för att direkt dyka upp på hans likvaka och allt som var runtomkring där. Vi pratade om begravningen och klåparna som begravde honom. Vi pratade om alla känslor, tankar och hur skumt allt var.

Inte först då, en bra bit in i det, slog det mig att det inte kunde stämma. Dör man, så dör man. Jag kommer ihåg tanken jag hade i drömmen, och att jag även sa det, om hur jag på likvakan hade klappat pappa på kinden och pussat hans panna, och hur kall och stel han var. Då gick ljuset upp för mig, att det var en dröm. Då förstod jag att det inte var riktigt.

För mig är det som så, att när jag i en dröm fattar att det ÄR en dröm, då vaknar jag direkt. Det slår aldrig fel, jag vaknar med en gång. Men det hände inte här. Jag insåg att jag drömde, men ändå fortsatte drömmen. Vi fortsatte prata rent allmänt, om fotboll, tennis och all annan möjlig skit. Vi hade helt enkelt en skön pratstund. Inte först en bra stund senare vaknade jag. Men då var det inte heller att jag vaknade pang bom, utan det var med att drömmen dimmade ner långsamt, och jag vaknade gravis. Skumt.

Så nu kanske ni förstår vad jag menar med att det var magiskt men ändå vidrigt. Jag kan slå vad om att pappa var med mig här, och såg till att jag inte vaknade, så att vi kunde få en liten pratstund och framför allt låta mig ventilera allt runtomkring. Jag slår vad om det. Men samtidigt var det som sagt vidrigt, för att det bara var en dröm. Var det hans sätt att ge mig "sista pratstunden"? Det är nämligen något som har grämt mig sen dagen han dog, att vi aldrig fick en riktig sista pratstund. Sista gången vi pratade på telefon, några veckor/nån månad innan han dog, var alldeles för långt från hans sista dag. Varför ringde jag inte oftare? Så var det detta han gjorde nu, att han på det sätt han kan lindrade mitt samvete och lät oss prata? Jag vet inte. Men jag är tacksam för det. Samtidigt som jag är så förbannat ledsen. Rörigt, det där.

Men ändå, inte ens nu när jag skriver detta, kan jag bryta ihop. Mina ögon svider, jag biter ihop käken så jag nästan gör sönder mina tänder, och huvudet dunkar. Men jag kan inte bryta ihop. Jag har middag att laga, skolväska att packa, jobb att tänka på och resten av livet som inte stannar.

Bryta ihop får jag göra en annan dag.