Done and done.
Då så, då var det gjort. Fyra och ett halvt års väntan har äntligen fått sitt slut.
Redan från dag ett visste jag att något inte stämde, men ändå skulle det dröja så lång tid innan det blev åtgärdat. Att mycket hängde på mig? Ja. Men hur ska man veta?
Man kan ju tycka att läkaren som tog emot mig när jag bröt foten borde ha kollat allt annat också. Gemene man vet ju inte. Och den efterföljande värken är säkert "normal". Vad fan vet jag?
Nu är det i alla fall gjort. Igår morse opererades ledbandet åter på sin plats, och nu väntar en lååååång rehab. Först tre veckor med gips, där jag inte får göra någonting, sen ytterligare minst tre veckor med en ortos (typ av pjäxa) där jag då kan börja sätta ner foten lite och påbörja sjukgymnastiken. Allt medföljt av de åh så roliga kryckorna.
Jag hatar dem.
Det går inte att sätta ner foten, så vardagen är ganska hämmad. Allt från att hämta ett glas vatten, till att gå på muggen har blivit en utmaning. Vanliga vardagssaker som man normalt sett inte tänker på stoppar upp en. Laga mat. Duka. Duka undan. Duscha. Inse att fjärrkontrollsjäveln ligger i andra änden av soffan. Komma på att man inte släckt lampan i hallen. Telefonen ringer och ligger bortom räckhåll. You name it, det är svårt.
Och ja, det gör ont. Det för förjävla ont. Så ont att det inte ens är roligt att skämta om det...fatta det, ni Facebook-ståuppkomiker-wannabes. Det gör ont, extremt, konstant, vad jag än gör. Och det gör mig gramse. Jävligt gramse.
Men som sagt - nu är det gjort. Blicken framåt.
