words of a nut-case

Igår skrev jag på det världsomvälvande nätverket Facebook, att jag tänkte ta mig en liten paus på en klippa nere vid havet och umgås med mina tankar. En för mig vanlig företeelse, som fungerar bättre än vilken terapeut som helst.

Well, inte alla tycks dela denna uppfattning.

Ganska snabbt kom det kommentarer som på sitt sätt "nedvärderade" denna sittning, som totalt saknade förståelse för vad det skulle vara bra för, och som till och med kallade det suicidalt. Kortfattat - det fick mig att låta som en manodepressiv gothare med rostiga rakblad i handen redo för att snitta upp handlederna gråtandes till Tokyo Hotels toner. Typ. Och jag må erkänna att dessa kommentarer gjorde mig lite nedstämd. Inte för min egen skull, utan för deras.

Och the humanity över huvud taget.

Är det verkligen så att detta prestationssamhälle har blivit så pass krävande, att den enskilda individen glömmer av sig själv helt och hållet, i den ständiga jakten på att nå och överträffa förväntningar? Är det så att våra liv idag är så pass styrda, att vi håller på att bli robotiserade? Är det så att det höga antal utbrända människor beror på alla måsten?

Att mer eller mindre bli klassad som knäpp, för att jag tar mig en halvtimme, en timme, två timmar eller sju på en klippa vid havet, tittande på solnedgången och den följande stjärnhimlen, det tänder alla larm och röda lampor som finns för mig. Jag vill absolut inte mena något ont till dessa som nu kommenterade mitt inlägg, alla gör vi som vi vill, men jag kan tyvärr inte tycka annat än synd om dessa människor som inte tar sig tid till sig själva.

Och med "tid till sig själva", menar jag inte att ta en halvdags shoppingtur till Ullared, att åka till Liseberg med familjen, eller att bänka sig på soffan framför TV'n. Vad jag menar, är att ta sig tid i total lugn och ro, där man tar kontakt med sig själv och frågar hur man mår. Ja, det här kanske låter som Thomas DiLeva eller annat flum, men det är så det är.

Vi gör ett test, kära läsare. När stannade just DU upp och sa "Hej, %fyll i ditt eget namn här%, hur mår du egentligen?" När tog du dig tid till att lägga undan vardagens alla måsten - jobb, skola, ungar, ICA, vänner, grillen, ekonomi, bensinpriser, nyheter, digitala sociala medier, träning, städning osv...när tog du dig tid till att smälta och gå igenom intryck, händelser, känslor på djupet eller bara rent fysiskt kolla hur du mår?

Mhmmm...vi vet svaret båda två. Du minns inte när, om du ens har gjort det någon gång.

Jag kommer ut till min klippa (som i själva fallet är ett flertal ställen, variation förnöjer), sätter mig ner där jag sitter bekvämt och i total lugn och ro från andra människor, och så kopplar jag bara av. Lutar mig tillbaka, andas djupt och njuter av den lätta havsbrisen. Sen kommer det mer eller mindra av sig självt. Jag börjar tänka på saker som hänt, går igenom det och tar mig tid till det. Känslor, tankar, tycken, trauman, glädjestunder...you name it, jag bollar allt med mig själv. Och det är där lugnet är viktigt - det finns inget runtomkring som distraherar, ingen som rycker i en, inget som stjäl ens uppmärksamhet, inga ljud som bryter tystnaden. Det är då, och först då som du verkligen kommer i kontakt med dig själv.

Precis detta ville jag uttrycka i min statusuppdatering "Om man skulle åka och umgås lite med sina tankar på en klippa nånstans en stund?". Att jag ville ta en stund för mig själv och känna av hur jag mår.

Som de flesta av er redan vet, har jag haft ett halvår som jag helst hade velat stryka och ha ogjord. Och vissa av er, självklart inte alla av uppenbara skäl, förstår då även hur jag mår. I vintras hade jag en episod med stress, som slukade mig i en ond nedåtgående spiral, och som till slut ledde till att jag fick problem med hjärtat och blev tvungen att uppsöka sjukhus. Det var inte någon höjdare, kan jag säga. Sen kom då dessutom den feta sparken på smalbenet, när jag på mindre än 48 timmar gick från ett fullt normalt lyckligt lagomsvenssonliv, till att stå invid min pappas kista och titta på personen som varit den viktigaste mannen i mitt liv. Kall. Blek. Död.

Pappas död har tagit hårt på mig, det kan vem som helst som förlorat en förälder eller annan nära stående skriva under på. Att det gick så chockartat hastigt gör inte saken bättre. Frågetecken efter frågetecken snurrar i huvudet, känslor och tankar brottas med varenda liten hjärncell som går att hitta. Allt sprider sig hela tiden som en ond tumör i mitt huvud, och stundvis vet jag knappt vem jag är och vart jag ska.

Det är där klippan blir så viktig.

Efter stressituationen i vintras, lärde jag mig att skala bort alla onödiga måsten i mitt liv. Och det gjorde jag. Även detta som ett resultat från mina tankestunder med mig själv. Samma sak är det nu, när jag åker ut till min klippa och sätter mig. Nio gånger av tio är det situationen med och kring pappas död som snurrar. Det är långt ifrån att jag rätar ut alla frågetecken, men om inte annat så får tankarna och känslorna utlopp på så sätt att jag tänker på dem. Oavsett vad det gäller, så fokuserar jag på det och låter det inte falla i glömska. Jag stänger inte in det bakom disktrasor och skolböcker, dataskärmar och fjärrkontroller.

För att summera detta nu rätt så långa inlägg... Jag blev tittad på med konstiga ögon, för att jag tycker om att åka iväg till en enslig plats och umgås med mig själv en stund. Själv tycker jag att det är synd att samhället har drivit folk till att glömma av sig själva. Hitta din egen "klippa", där du kan sitta helt ostörd med inget mer än dina egna tankar och känslor. Du kommer att se hur gott du mår sen.

För vi behöver alla ta självkontakt på djupet lite då och då.