words of a nut-case

Förr eller senare hissar man vit flagg och ger upp. En del av läxan jag lärde mig efter skiten i vintras var just det - att inse att man då och då måste ge upp. Vissa skulle säga att man måste lägga stoltheten åt sidan, men för mig rör det sig egentligen inte om stolthet. Det handlar mer om tjockskallighet.

Dumhet.

Man kan inte rädda allt och alla, och framför allt inte de som inte vill. De som man slår huvudet i väggen om och om och om och om igen för, men man slutar alltid på samma plats - precis där man började. Det är bara att inse att de inte vill bli "räddade", hur mycket de än själva vill ge sken om det. Värst av allt är att man ser hur jävla illa de gör sig, och att de själva vet om det. Men de vill ändå inte göra något åt saken. Så då får man helt enkelt ge upp och släppa taget.

Jag tänker inte låta någon få mig att må dåligt för att denne inte vill ha hjälp.