words of a nut-case

Ja, så var det så dags på året igen - dagen då det är fullt tillåtet att luras med varandra. Okej, luras gör vi var och varannan dag...men just idag är det förväntat att man ska jävlas. En tradition som härrör ända bak till nånstans runt mitten på 1600-talet, här i Sverige i alla fall.

So be it.

Alla som känner mig, vet att den här dagen är mitt årliga prime-time. Ingen, och då menar jag INGEN går säker för mig den första april. Som idag. Arbetsdag. Många, mååånga kollegor att pranka. Vad sägs om att plugga igen ett headset med häftmassa, med resultatet att offret var tvungen att byta lur efter en förmiddags förvirring? Dra strömmen ur maskineri? Eller den gamla goa klassikern - tejpa fast en liten pappersbit under datormusen, så att markören inte rör sig ur fläcken? Oskyldiga små saker, men ändå åh så enerverande. Perfekt en dag som denna. Och när jag sa att ingen gick säker, då menade jag som sagt ingen. Storchefen - självaste big boss himself, fick vackert smaka på the old mouse-trick. Kul? You bet your sweet ass.

Men det var inte mitt största prank idag. Mitt allra roligaste prank gick medelst ett MMS som skickades till sonen, med en bild på ett gipsat ben och texten "Heja pappa". Resultatet var mer än positivt, kan vi väl säga. Men det var inte det jag tänkte främst på. Samma bild lades även upp från mobilen på min Facebook, med en liten text om att träningssäsongen var över. Facebook - möjligheternas land när det gäller att pranka många människor på en och samma gång.

Om det inte vore för en liten detalj, då...

Bassängkissare. Party-poopers. Besserwissrar. Kalla dem vad du vill, men räkna fanimej med att de ligger där och lurar i buskaget. Väntar bara på rätt läge, siktar in sig på målet, och 3 - 2 - 1...WHAM! "Nääää, det här är ju bara ett skäääämt! Det är ju föööörsta apriiiiil idaaaag!"

Och där, inom loppet av ett par minuter har man förstört vad som skulle kunna bli ett riktigt roligt aprilskämt. Som vanligt. För tro inte att det är första gången bassängkissare förstör ett skämt. Det är nästan som en drog för människor av den kalibern. Jag är som bekant en lite skojfrisk människa av mig, och det kan stundvis hända att jag lägger ut en liten blåsning på exempelvis just Facebook. Hey, that's me. Men varje gång är det samma visa; 3 - 2 - 1...WHAM! "Näääää, vilken dålig blåsning! Vad du håller på och luras!" osv osv osv.

Varför?

Är det folk som känner ett behov av att hävda sig själva och vara hjältar för en stund? Är det illasinnade jävlar som vill förstöra för andra, i detta fallet mig? Är det bittra människor som inte kan ha kul, och således inte heller vill låta andra ha lite skoj? Fråga inte mig, men en sak är säker - de kan inte hålla käften när de förstått en uppenbar blåsning eller ett skämt.

Jag måste ju ändå undra - sitter sånahär människor på en biograf och utbrister "Äh, man ser ju tydligt att det är han som är skurken!", eller "Kolla nu, nu kommer ditt och datt att hända!", eller avbryter de någon som drar en vits för att snabbt berätta slutklämmen, berättar vad en bok handlar om för den som just ska börja läsa den, och så vidare?

Vad är meningen?

Är det nåt som är så uppenbart, nöj dig med det och stäng igen kakhålet en liten stund så att andra kan låtas lura och luras, eller på annat sätt ånjuta något utan en åsikt de inte har bett om!