words of a nut-case

Nu var det länge sen jag flippade ur i ett av mina inlägg, så nu måste jag bara. Beware, ni som är ute efter seriös läsning. Eller det beror samtidigt på, för det här är trots allt ett rätt så seriöst inlägg. Inte seriöst så tillvida att jag tar upp social misär, svält eller krig. Inte heller politik eller annan såndär dynga som de flesta av oss somnar av. Idag är tanken att jag ska prata om ett relativt intressant ämne, för den som är intresserad.

Det är nämligen så att vi dagligen bombarderas av mer eller mindre sublima miljömedvetenhetsbudskap, med exempel som elbilar, Pantamera, Earth hour (ni vet, dörren till en zombieapokalyps) och Gud vet vad mer. Allt för att vi ska värna om miljön och motverka den globala uppvärmningen.

Fotnot: när jag gick upp idag, var det tretton grader "varmt" ute. Idag, den artonde juni. Midsommarveckan. Tretton grader. Ungefär lika varmt som det var på julafton förra året. Fuck you, global uppvärmning.

Men nu får jag sluta flumma och komma till skott, pudelns kärna, det som inlägget verkligen skulle handla om.

Kvitton.

Det är väldigt sällan man får alternativet att avstå från ett kvitto när man köper något. Visst, ett kvitto är bra att ha om man har köpt något stort och dyrt och som kan gå sönder. Då är det självklart bra att kunna visa upp kvittot. På samma sätt är det bra om man är revisor. And so forth. Men för medelsvensson, som går på COOP och handlar mjölk, smör, bröd, fiskpinnar, deodorant, ett kilo äpplen och en micropizza? Kom igen? Vem ska gå och reklamera ett paket tamponger, viftande med ett kvitto? Vem ska gå tillbaka till ICA och säga att Gorbypirogen smakade skit? Nä.

Får man välja om man vill ha ett kvitto utskrivet vid såna inköp? No. Kvittot kommer som ett brev på posten, oavsett om du har köpt vardagsprodukter som du skiter ut ett par dagar senare, eller om du har köpt en sprillans ny sjuttiotumsteve att hänga på väggen. Sen kan du själv välja om du vill slänga kvittot eller om du vill behålla det. Du kan även redan i kassan säga att du inte behöver ha kvittot. Men det är redan utskrivet, och i nio fall av tio på väg till en papperskorg nära dig. Miljövänligt? Tillåt mig småle.

Men det stannar inte där. Har ni någonsin kollat på kvittot över huvud taget? Har ni någonsin reflekterat över proportionen mellan kvittots längd och antalet köpta produkter? Visst, om man har månadshandlat och kommer att fylla hela bilen OCH grannens bil med varor, då är det normalt att kvittot är tre meter långt. Men för en enda produkt? Jag skojar inte - ibland har jag stannat förbi affären och bara köpt en mjölk, till exempel, och får med mig ett kvitto på fyra decimeter. Fyra decimeter. Fyrtio centimeter. 40 cm. Där finns all möjlig information om var jag har handlat, vilken kassa, vilken kassörska som har suttit i kassan, vilka öppettider affären har, vilka telefonnumer, och sju miljoner andra saker som jag aldrig kommer att behöva bry mig om. För en och en halv liter mjölk. På fyra decimeter papper. Som jag ändå kommer att kasta.

Hur många mil kvitton slängs inte om året? Och hur många träd motsvarar inte det? Här går vi och prackas på att vi ska vara så miljömedvetna hela tiden, men vi får inte välja att avstå ett 40 cm långt kvitto för en mjölk.

Vackert.

Söndag morgon, och mobilen surrar till. Jag hör det långt, lååångt borta, och reagerar inte riktigt på det. Men den surrar igen. Och igen. Till slut är jag vaken nog för att förstå att den vill mig något.

"Ring mig när du har vaknat.", lyder ett sms från Glenn, morsans sambo.

What the f*ck, klockan är tidigt på morgonen. Jag tänker inte jagas till att vara datorsupport tidigt på morgonen. Seriöst. Blev nästan lite irriterad, eftersom jag allt som oftast blir uppringd eller sms'ad när det behövs lite konsulttjänst på datorfronten. För en gångs skull hade jag sovmorgon, och jag hade sett fram emot att avnjuta den. Men som sagt, jag var vaken nog. Så jag ringde.

"Mamma ligger på sjukhus, hon åkte akut med ambulans inatt."

Och vips, så sögs jag tillbaka till den där vidriga helgen för lite drygt ett år sen. Den helgen då pappa dog, som en blixt från klar himmel. Nu var jag där igen. Fast den här gången med mamma. Jag vet inte hur många känslor jag hann känna, men tydligen for de igenom mig rätt fort, eftersom Glenn ändå fortsatte och förklarade att läget var under kontroll ändå. Hon hade vaknat mitt i natten med buksmärtor, så pass ihärdigt att det inte höll längre. Hårt medicinerad hade hon rusats till sjukhuset, och fått konstaterat att hon hade fått ett anfall av gallsten.

Ja, det blev ju en lättnadens suck där. Efter ett par riktigt överjävliga minuter. Med tanke på att morsan har ganska så framskriden MS, är allt som har med sjukdomar och sjukhus något som får mina röda lampor att blinka.

Morsan skrevs ut senare på lördagen, och jag skällde ut henne (på skoj) för att hon skrämt livet ur mig och förstört en helt perfekt sovmorgon. Men allt var lugnt, hon mådde efter omständigheterna bra, och det var det viktiga.

Men det lugnet höll sig inte vidare länge.

Måndag kväll ringde Glenn igen, och meddelade att de hade fått köra in mamma igen, och att det nu gällde akut operation i buken. Smärtan hade kommit tillbaka, och det såg inte bra ut så det bestämdes att de fick köra akut. Det var allt han visste då, och det var allt jag fick veta. Boom. Tillbaka igen. Ännu en gång slogs jag av den där äckliga känslan, och ovissheten om huruvida jag skulle slänga mig i bilen och köra upp eller hålla huvudet kallt och stanna kvar här hemma. Och precis som med pappa, höll jag huvudet kallt tills jag hade fått mer besked.

Nästa besked kom faktiskt från mamma själv, som berättade att det inte blev någon akut operation, eftersom läkarna hade sett på hennes EKG att något inte riktigt stämde med hjärtat. De misstänkte att hon konstigt nog hade en infarkt tickande, och de vågade därför inte riktigt operera än. Operationen skulle därför skjutas till tisdag.

Heja.

Det var mer eller mindre allt jag fick höra. Och där lämnades jag, femtio mil bort med sju miljoner frågor, funderingar och orosmoln. Inte förrän onsdag förmiddag fick jag höra mer. Då hade mamma opererats, om så med lite problem. Men hon var tillbaka på rummet, och mådde åter igen efter omständigheterna bra. Skönt besked, efter en sömnlös natt.

Nu ikväll fick jag äntligen pratat med mamma, och jag har fått återberättat allt som hänt. Det visade sig att den infarkten läkarna misstänkte, var ett ärr på hjärtat från en tidigare infarkt som mamma inte ens märkt av. Go, supermamma. Och de komplikationer som uppstod under operationen, var att läkarna lyckades med bedriften att spräcka hennes inflamerade gallblåsa, varvid de fick ta och snitta akut och börja gräva. Man kan väl säga att om gallan läcker ut i buken och det inte blir rätt behandlat, så är det tack och hej. Samma som med gallblåseinflammationen över huvud taget. Så man kan säga att morsan har haft ett par touch-and-go's de senaste dagarna. Men hon lyckades ducka för liemannen den här gången.

Och en jävla tur är väl det.

Jag fasar för den dag då mamma lämnar in. Jag älskar farsan, har alltid gjort och kommer alltid att göra det, men jag fasar mer för den dag då mamma dör, än vad jag fasade för pappa. Mamma är nämligen inte bara min mamma, hon har även sen tidigt varit min pappa (hur knäppt det än låter, men så är det när de var frånskilda och jag bodde hos henne), men viktigast av allt - hon har alltid varit och kommer alltid att vara min bästa och viktigaste vän.

Mamma har axlat de tre rollerna, och gjort det med glans. I med- och motgång. Jag förstår nu på äldre dagar att hon har haft ett helvete, att vara ensam om att föda upp och uppfostra två grabbar i sina känsligaste åldrar, samtidigt som hon har skött hem, jobb, ekonomi och allt annat runtomkring. Men hon gjorde det. Och jag lyfter på hatten för det.

Mamma är en av de två personer, som jag kan sitta uppe en hel natt och prata med. Prata om allt och ingenting, se när solen går ner, och sitta på samma plats när solen går upp igen. Och hur mycket vi än må vara oense om någonting, kan vi fortfarande prata normalt och sansat, och skratta som om ingenting. Hon har stått bakom mig och stöttat mig, vad som än har hänt. Allt ifrån att bli förälder i rätt så ung ålder, till karriärsval och andra prioriteringar. Oavsett vad hon själv har tyckt om det.

Igår, när Christopher fick ta emot ett pris på skolavslutningen för bäste idrottare och lagkamrat, sa en annan förälder att den pojken måste ha fått en god uppfostran. Jag hörde det, sträckte på mig lite extra, och tänkte på mamma. För det är hon som har format mig till den person jag är, och det håller nu på att spegla av sig till mina egna barn. För det kommer jag för alltid att vara mamma tacksam. Hon är min mamma, min bästa vän och min mentor.

Och därför är jag även så rädd för att förlora henne.

Sluta skrämmas nu, människa!

Brorsan och jag jävlades lite med morsan för en stund sen. Allt fullt med kärlek, förstås.




Jag antar att det inte kommer att bli många julklappar i år. Men det var det värt.

Sprider lite glädje här.

Skivan? Var är den? Måste ju hitta den, kom jag just på...störtskön musik!

Alla stöter vi då och då på folk som tror att de kan bete sig precis hur som helst, utan att man ska säga ifrån. Det går förstås inte att komma ifrån, assholes är jordens krydda.

Jag, som jobbar mycket med människor på daglig basis, träffar på en god beskärd del av dessa människor. Och mitt jobb kräver att jag ska vara trevlig och professionell mot dessa ändå. Bättre att knyta näven i fickan och svära av sig med kollegorna senare istället, än att riskera att få skit för något man säger eller gör.

Men även jag har en gräns. Både på jobbet och privat. Jag kan ta SÅ mycket abuse, innan jag säger stopp. Det kanske inte är så att jag börjar vifta och slåss, men jag ser till att vederbörande förstår att denne inte bara har gått över gränsen, utan även pissat på den. För när jag får nog, då har man gjort just det.

Och då är det roliga slut.

Personligen anser jag att det är min mänskliga rättighet att göra så, även när det gäller jobbet. Jag, och ingen annan för den delen, ska ta vad skit som helst och sedan förväntas vända upp häcken och be om mer. Så är det bara.

Hit, men inte längre.

 

Ja, det är vad som behövs här i bloggen. Här är för sjutton mer damm än i mina träningsskor. Jag är väl medveten om att jag inte har skrivit här på en evighet, men jag har verkligen inte hittat något vettigt att skriva om.

Ska jag skriva om den som vanligt usla servicen på McDonalds? När man alltid måste dubbelchecka i påsen innan man lämnar McDriven? Ska det vara så jäkla svårt att stoppa rätt saker i påsen? Well, uppenbarligen är det så. Jag antar väl att det är reservdelar till en av NASA's satelliter man beställer på McDonald's. Inte bara en hamburgare med extra bacon och ingen gurka. Vi pratar kvantfysik här, va...

Näe, det är lite svårt att skriva ett enda långt inlägg om snabbmatskedjor och deras stressnivå. Så vad ska man skriva om då? Ska vi ta stora världsliga ting, som den "globala uppvärmningen"? Det stora skämtet. Varje gång jag hör någon gå igång om all miljöförstörelse och global uppvärmning, får jag lust att ge dem en high five.

I ansiktet.

Med en stol.

Seriöst, jag tittar ut genom fönstret som i skrivande stund bjuder på regn och några få plusgrader. Sen konstaterar jag att det snart är mitten på maj månad. Och så hör man då alla foliehattar prata om global uppvärmning. Well...där tappar jag lusten. Så nej, jag tänker inte ens bråka om det.

Ni ser, mina kära läsare...det är inte lätt att driva en blogg. Jaaa, jag vet att det finns många "populära" bloggar där ute, men av någon anledning - kalla det självrespekt - vill jag inte skriva om dagens outfit, hur det regnar ute följt av ett FML, det senaste kändisskvallret, eller annan hej-kom-och-se-på-mig-dynga.

Därför får ni ha överseende med att inläggen kommer rätt så glest. Men när de väl kommer, då...ja, ni vet hur det funkar när man inte har levererat på ett tag. Då kommer det.

Så tills nästa vettiga inlägg, hittar ni mig här...

Nu kommer jag att skriva ett inlägg, som jag kan komma att få ganska ordentligt med skit för. Men jag tar den risken. Jag tar den risken, helt enkelt för att jag är upp till nötterna på ett visst beteende som jag kommer att beskriva här nedan.

I media har vi i dagarna kunnat följa det återuppväckta intresset för en ung kille, som omkom i en MC-olycka för ett tag sedan. Olyckor händer ofta, och i vanliga fall brukar folk rycka på axlarna och gå vidare med sina liv. Folk är helt enkelt för avtrubbade, oengagerade och empatilösa idag, att dylika händelser är gammal skåpmat för dem.

Men inte i detta fall.

Om vi läser medias vinkling av det inträffade, handlar detta fall om en ung kille som jagades och hetsades av polisen, så tillvida att han till slut körde in i en bom och tvärdog. Hans flickvän, som satt bak på MC'n skadades men överlevde olyckan. Förundersökningen mot poliserna lades snart ner, och polisen menar på att inget fel har begåtts.

Detta har fått media att gno sina händer och dra sitt bredaste onda leende, i en chans att smutskasta denna kår som ständigt får motta skit och vakande ögon som synar minsta lilla drag. En enskild polisman kan knappt fisa i firmabilen, utan att media ska nosa i det. Yeah, jag skrev så medvetet.

Så som sagt - media, börjar med kvällspressen (även känd som skvallerpressen på sina håll) började redan för ett tag sen att skriva om denna händelse. Och nu har även TV börjat göra en sak av det, senast med programmet Kalla fakta, som ska göra ett reportage om detta. Ja, då vet vi ju vart det här barkar...

Polisen hetsade en ung kille på sin MC, de jagade honom på Stockholms vägar och slutligen fick de honom till att tappa kontrollen och krocka så illa att han dog. Jävla polisen. De dödade honom. TV visar bilder på en väldigt upprörd mamma, som visar de allra gulligaste bilderna på sin pojk. Jävla polisen.

Vad varken tidningarna inte lägger vikt på, är att hela jakten började då denne unge man blåste förbi en stillastående civil polisbil i en hastighet som var över dubbla den tillåtna. De missar även att betona att motorcyklisten upprepat brutit mot ett flertal regler och lagar under jakten. Vad TV har undgått att belysa, är hur jakten pågick i närmaren en timme, där den flyende unge mannen hade gott om tillfällen för att stanna och krypa till korset för sin lagöverträdelse. Inte heller nämner de något för hans totala brist på omtanke för sin passagerare och flickvän, som hängde fast medan han kryssade fram bland bilar i över 200 km/h. Vad Lennart Ekdahl säkert inte är intresserad av, är hur den unge motorcyklisten vänt sig om och provokativt pekat finger åt poliserna innan han dragit gasen i botten, väl medveten om att polisen ville få stopp på honom. Och Ekdahl lär väl inte heller lägga många ord på att prata om hur den här killen hade kört ifrån polisen så pass att de inte längre hade synlig kontakt med varandra när olyckan skedde.

Bottom line - ja, det var ett människoliv som släcktes, och det är aldrig rättfärdigat. Men däremot blir jag fullkomligt rasande på att fokus läggs på fel personer. Allt och alla vill försöka lägga skulden på polisen, istället för att se till vad motorcyklisten gjorde.

Han gjorde ett aktivt val, han körde alldeles för fort redan innan jakten började. Så innan han ens visste att polisen fanns i området, hade han bestämt sig för att köra gasen i botten i en vansinneskörning med passagerare.

Han gjorde ytterligare ett aktivt val, när han vägrade stanna för polisens stoppsignaler. Vet man med sig att man har gjort fel, och polisen ligger bakom en med blåljus och sirener, då är meningen den att man ska stanna. Om man istället gasar på i nästan en timmes tid, kryssar mellan trafik och dessutom tar sig tid för att vända sig om och peka ett stort FUCK YOU till den blåblinkande bilen bakom en, då har man gjort klart för att man vet vad man håller på med och har ingen intention att sluta upp med det.

Han visade som sagt ingen som helst hänsyn för passageraren han hade med sig, se bara vad som hände, men även hänsyn för övriga trafikanter var som bortblåst. Att sicksacka mellan bilar i hög hastighet, att köra vilt och omdömeslöst i stadstrafik, att köra mot rött och blåsa förbi övergångsställen, är alla tecken på att han inte brytt sig en sekund om att han kunnat orsaka andra personer skada. Notera då att han körde vilt redan  i n n a n  polisjakten påbörjades.

Så var har vi den här stackars oskyldiga söta pojken, som mamman håller upp ett foto på? Är det verkligen samma pojke som lagt allt vad respekt, hänsyn och säkerhetstänkande åt sidan, körandes som en galning på en hundra kilo tung testosterondriven projektil? Var tog pojken på fotona vägen? Någonstans verkar ändå den här stackars pojken ha varit medveten om vad han gjorde, och vilka risker han tog.

Vänd nu på steken. Vilken vettig polisman som helst hade tagit upp jakten på en motorcykel som blåser förbi en i tvåhundra kilometer i timmen. Självklart. Och självklart kan man när som helst bestämma att avbryta jakten. Säg nu då att motorcyklisten kommer undan, och får fortsätta sin galna färd utan lagens tjänare efter sig. På ett övergångsställe är en mamma på väg över vägen med sin barnvagn och hinner inte reagera för motorcykeln som kommer i en hastighet av över 50 meter per sekund. Pang. Barnvagnen flyger all världens väg, och det lilla barnet däri slås ihjäl innan det ens har hunnit slå i marken 150 meter bort.

Hur tror ni att det skulle låta då? Skulle folkus läggas på den galna motorcyklisten, eller skulle tidningarna kasta stenar efter polisen som "inte brydde sig om" att stoppa honom? Skulle folket skandera efter krav på dödsstraff för den unge mannen på MC'n, eller skulle Lennart Ekdahl göra ett reportage om "polisens likgiltighet"? Äh, vi vet alla precis hur det skulle se ut. Polisen skulle få bära hundhuvudet även då.

Och det är just detta som jag nu sitter och suckar åt. Tusentals män och kvinnor går ifrån sitt hem varje dag, utan att vara helt säkra på att de kommer hem igen. Mammor och pappor pussar sina barn hejdå, med risk för att vara det sista ömhetsbevis de visar. Tusentals killar och tjejer klär på sig säkerhetsväst under sina arbetskläder, för att ha en relativ chans att klara eventuella potentiellt livsfarliga situationer de stöter på under arbetspasset. De får ta emot slag, sparkar, nacksvingar, vapenvåld, spottloskor, kroppsvätskor, risk för smitta och ständiga hot, allt för att människor ska känna sig trygga och säkra i sina hem och i sitt fria samhälle.

Det finns folk där ute som inte kan eller vill skilja på vad som är rätt eller fel, vad som är ditt eller mitt, och det är då Svea rikes poliskår rycker in och gör allt vad de kan för att ställa ordningen tillrätta. Men istället väljer man att peka med fingret åt dessa som dagligen sätter sina liv på spel för folket, och säga att de gör fel.

Vet ni vad? Ring brandkåren nästa gång ni får inbrott. Eller He-Man. Eller Ghostbusters.

Jag skäms.

Vad hände nu?

Häromdagen satt jag i bilen i den stora världsmetropolen Stockholm, och rattade igenom radiokanalerna i jakt på något vettigt att lyssna på. Jag lyckades hitta en kanal som spelade just den typen av musik som står mig varmt om hjärtat - Green Day, Guns n' Roses, Nirvana, Kizz, AC/DC...ja, och så vidare. Gött som körrv, tänkte jag, en skön radiokanal som spelar musik som den skall vara.

Och sen kraschade världen ner på mig - "Välkomna till Rockklassiker 106,7!"

Det var snudd på att jag ställde mig på bromsen mitt på motorvägen och fick ett bryt. Jag skojar inte. Rockklassiker? Klassiker? Sen när började "min" musik klassas som klassiker? Klassiker är ju sånt som morsan och farsan lyssnar på! Vi pratar om gamla goda Rolling Stones, Beatles och Mozart! DET är klassiker! Inte Green Day och Nirvana? Det kan det inte vara. Klassiker?

Men så tänkte jag efter. Jag började lyssna på de här banden någon gång på tidiga 90-talet. Vissa till och med mot slutet på 80-talet. Och nu är vi ända framme i 2012. Tjugohundratolv. 80-talet blev 90-tal. 90-talet blev 2000-talet. Och nu har vi då alltså även passerat till 2010-talet. Hänger ni med? Det går inte längre att prata om 90-talet, och tänka att det bara var för typ tio år sen.

Jag får förvisso erkänna att det inte riktigt är första gången tanken har slagit mig. För någon vecka sen satt jag i soffan hemma med ungarna och zappade på TV'n. Hittade den eminenta kanalen VH1, där jag visade ungarna hur musiken såg ut när pappa var i deras ålder. Då var det mer instrument och känsla i musiken, istället för alla konstiga ljud och ord som "bitches" och "hoes" som man peppras med idag. Jag påpekade även att det var just såhär MTV såg ut, innan kanalen förtärdes av den ena usla dokusåpan efter den andra. VH1 - musikkanalen för oldies. Vad hände med Joan Jett? Vart tog Guns n' Roses (de riktiga) vägen? Vad blev det av A-Team på TV? Eller MacGyver? Slunga iväg nypon på balkongerna? Vattenkrig på gården? Idag är det bara blipp-blopp, svordomar och ungar som skriker som om de var förstoppade och hade fått kvarskatt på radio, Familjen annorlunda och Du är vad du äter på TV, och vattenkrigen idag går via kedjemail.

What the hell?

Seriöst, vart tog tiden vägen? För jag vill ändå inte direkt säga att jag känner mig gammal. Jag känner mig inte alls så som jag såg på morsan och farsan när jag var i tioårsåldern..........för lite styvt 20 år sen. Klart att man har viss mognad, och självklart tänker man och fungerar på annat sätt...och okej, jag skulle inte klättra obehindrat i ett körsbärsträd på samma sätt idag som jag gjorde då. Men ändå, jag är inte den "gamlingen" som jag såg de vuxna som när jag var barn? Å andra sidan - morsan och farsan såg väl inte heller sig själva som sina föräldrar när de var i min nuvarande ålder.

Så jag antar att allt är som det ska vara.

Tyvärr.