words of a nut-case

Söndag morgon, och mobilen surrar till. Jag hör det långt, lååångt borta, och reagerar inte riktigt på det. Men den surrar igen. Och igen. Till slut är jag vaken nog för att förstå att den vill mig något.

"Ring mig när du har vaknat.", lyder ett sms från Glenn, morsans sambo.

What the f*ck, klockan är tidigt på morgonen. Jag tänker inte jagas till att vara datorsupport tidigt på morgonen. Seriöst. Blev nästan lite irriterad, eftersom jag allt som oftast blir uppringd eller sms'ad när det behövs lite konsulttjänst på datorfronten. För en gångs skull hade jag sovmorgon, och jag hade sett fram emot att avnjuta den. Men som sagt, jag var vaken nog. Så jag ringde.

"Mamma ligger på sjukhus, hon åkte akut med ambulans inatt."

Och vips, så sögs jag tillbaka till den där vidriga helgen för lite drygt ett år sen. Den helgen då pappa dog, som en blixt från klar himmel. Nu var jag där igen. Fast den här gången med mamma. Jag vet inte hur många känslor jag hann känna, men tydligen for de igenom mig rätt fort, eftersom Glenn ändå fortsatte och förklarade att läget var under kontroll ändå. Hon hade vaknat mitt i natten med buksmärtor, så pass ihärdigt att det inte höll längre. Hårt medicinerad hade hon rusats till sjukhuset, och fått konstaterat att hon hade fått ett anfall av gallsten.

Ja, det blev ju en lättnadens suck där. Efter ett par riktigt överjävliga minuter. Med tanke på att morsan har ganska så framskriden MS, är allt som har med sjukdomar och sjukhus något som får mina röda lampor att blinka.

Morsan skrevs ut senare på lördagen, och jag skällde ut henne (på skoj) för att hon skrämt livet ur mig och förstört en helt perfekt sovmorgon. Men allt var lugnt, hon mådde efter omständigheterna bra, och det var det viktiga.

Men det lugnet höll sig inte vidare länge.

Måndag kväll ringde Glenn igen, och meddelade att de hade fått köra in mamma igen, och att det nu gällde akut operation i buken. Smärtan hade kommit tillbaka, och det såg inte bra ut så det bestämdes att de fick köra akut. Det var allt han visste då, och det var allt jag fick veta. Boom. Tillbaka igen. Ännu en gång slogs jag av den där äckliga känslan, och ovissheten om huruvida jag skulle slänga mig i bilen och köra upp eller hålla huvudet kallt och stanna kvar här hemma. Och precis som med pappa, höll jag huvudet kallt tills jag hade fått mer besked.

Nästa besked kom faktiskt från mamma själv, som berättade att det inte blev någon akut operation, eftersom läkarna hade sett på hennes EKG att något inte riktigt stämde med hjärtat. De misstänkte att hon konstigt nog hade en infarkt tickande, och de vågade därför inte riktigt operera än. Operationen skulle därför skjutas till tisdag.

Heja.

Det var mer eller mindre allt jag fick höra. Och där lämnades jag, femtio mil bort med sju miljoner frågor, funderingar och orosmoln. Inte förrän onsdag förmiddag fick jag höra mer. Då hade mamma opererats, om så med lite problem. Men hon var tillbaka på rummet, och mådde åter igen efter omständigheterna bra. Skönt besked, efter en sömnlös natt.

Nu ikväll fick jag äntligen pratat med mamma, och jag har fått återberättat allt som hänt. Det visade sig att den infarkten läkarna misstänkte, var ett ärr på hjärtat från en tidigare infarkt som mamma inte ens märkt av. Go, supermamma. Och de komplikationer som uppstod under operationen, var att läkarna lyckades med bedriften att spräcka hennes inflamerade gallblåsa, varvid de fick ta och snitta akut och börja gräva. Man kan väl säga att om gallan läcker ut i buken och det inte blir rätt behandlat, så är det tack och hej. Samma som med gallblåseinflammationen över huvud taget. Så man kan säga att morsan har haft ett par touch-and-go's de senaste dagarna. Men hon lyckades ducka för liemannen den här gången.

Och en jävla tur är väl det.

Jag fasar för den dag då mamma lämnar in. Jag älskar farsan, har alltid gjort och kommer alltid att göra det, men jag fasar mer för den dag då mamma dör, än vad jag fasade för pappa. Mamma är nämligen inte bara min mamma, hon har även sen tidigt varit min pappa (hur knäppt det än låter, men så är det när de var frånskilda och jag bodde hos henne), men viktigast av allt - hon har alltid varit och kommer alltid att vara min bästa och viktigaste vän.

Mamma har axlat de tre rollerna, och gjort det med glans. I med- och motgång. Jag förstår nu på äldre dagar att hon har haft ett helvete, att vara ensam om att föda upp och uppfostra två grabbar i sina känsligaste åldrar, samtidigt som hon har skött hem, jobb, ekonomi och allt annat runtomkring. Men hon gjorde det. Och jag lyfter på hatten för det.

Mamma är en av de två personer, som jag kan sitta uppe en hel natt och prata med. Prata om allt och ingenting, se när solen går ner, och sitta på samma plats när solen går upp igen. Och hur mycket vi än må vara oense om någonting, kan vi fortfarande prata normalt och sansat, och skratta som om ingenting. Hon har stått bakom mig och stöttat mig, vad som än har hänt. Allt ifrån att bli förälder i rätt så ung ålder, till karriärsval och andra prioriteringar. Oavsett vad hon själv har tyckt om det.

Igår, när Christopher fick ta emot ett pris på skolavslutningen för bäste idrottare och lagkamrat, sa en annan förälder att den pojken måste ha fått en god uppfostran. Jag hörde det, sträckte på mig lite extra, och tänkte på mamma. För det är hon som har format mig till den person jag är, och det håller nu på att spegla av sig till mina egna barn. För det kommer jag för alltid att vara mamma tacksam. Hon är min mamma, min bästa vän och min mentor.

Och därför är jag även så rädd för att förlora henne.

Sluta skrämmas nu, människa!